Agroekologi lönsamt i Indien

Den fattiga indiska bonden har det svårt idag.  Självmord bland bönder har blivit allt vanligare, under de senaste 15 åren har över 250 000 bönder tagit sitt liv.

Det kan utöver bristen på vatten bero på att bönderna idag får betala dyrt för utsädet och tvingas ta lån från ockrare. Enligt vissa är svaret på problemen genmodifierade grödor (GMO). GMO-grödor är dock sällan eller aldrig anpassade till det lokala klimatet och de lokala skadeinsekterna.  Vilket gör att skörden ändå slår fel. Dessutom är licensavgifterna höga. Efter två, tre säsonger med dålig skörd och nya lån står bonden där utan mark och hem och utan någon förutsättning att försörja sig och sin familj.

Men det finns bönder som har hittat ett sätt att leva på sin mark utan att behöva vara beroende av väder, fröförsäljare eller ockrare. I den sydindiska delstaten Tamil Nadu, i byn Valiampatti, i Pudukottaidistriktet, bor Supamal. Hon är en 60 år gammal änka som ensam försörjer två döttrar, deras män och sex barnbarn genom att på ungefär en hektar mark odla traditionell hirs.

Supamal deltar i ett projekt som den ickestatliga lokala organisationen Kudumbam genomför tillsammans med den svenska organisationen Framtidsjorden för att stärka bondeorganisationer och uppmuntra dem att odla ekologisk hirs.

– När jag var liten fick jag lära mig av mina föräldrar hur jag skulle förvara säden utom räckhåll för skadeinsekterna och fukten, säger Supamal. Nu har den kunskapen gått förlorad hos ungdomen.

För att odla hirs behövs kunskap som traditionellt har funnits hos kvinnorna. Att fler bönder börjar odla hirs igen betyder att kvinnorna får en viktigare roll i familjen.

Supamal slutade dock odla hirs för 15 år sedan. Ungefär samtidigt som Supumal gick över från att odla hirs till att odla den mer vattenkrävande grödan ris, gjorde också resten av södra Indien likadant. Det resulterade i att flera hirssorter mer eller mindre försvann.

– Jag slutade odla hirs eftersom det var svårt att få tag på bra utsäde och monsunregnen blev mer oregelbundna, förklarar hon.

För två år sedan fick Supamal genom en av Kudumbams självhjälpsgrupper för änkor låna ett kilo fingerhirssäd. Efter skörden kunde hon lämna tillbaka 2 kilo och ändå ha kvar att sälja.

– Först tyckte grannarna att jag var konstig som gick tillbaka till att odla hirs. Nu frågar de mig efter säd, säger Supamal stolt. Hon har sålt utsäde till sju olika bönder i byn.

Det är mest kvinnor i byn som börjat odla hirs.

– Jag vet inte hur de unga männen ska överleva, säger Supamal och skakar på huvudet, det enda de är intresserade av är att ta sig in till städerna, ingen vill vara bonde längre.

Pudukottaidistriktet ligger i mitten av Tamil Nadu, långt från kusten. Området är beroende av monsunregnen. De bönder som inte har tillgång till bevattningssystem har svårt att få en ordentlig skörd.

– När jag var liten fanns det två brunnar i byn, idag finns det över 100. Förr drog vi upp vattnet med hjälp av oxar, idag har varje brunn en elektrisk pump, berättar Supamal. Grundvattennivån i byn har sjunkit i takt med att brunnarna har ökat och fler har gått över till att odla ris.

På ungefär en halv hektar av sina odlingar har Supamal tillgång till konstgjord bevattning.

– Jag började med att odla hirs på min åker som inte är bevattnad. När jag märkte hur bra skörden blev började jag odla hirs på allt, berättar hon.

– Det allra bästa med att odla ekologisk hirs är ändå att jag vet att maten är nyttig för mina barnbarn, säger Supamal entusiastiskt. Om de håller sig friska kan de lyckas med studierna. Min största önskan är att de får en bra framtid.

Evelina Jonsson

Dela det här:
Kategorier: Asien, Ekonomisk utveckling, Fattigdom, Genus, Indien, Landsbygdsutveckling

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *