Bakom muren

På Västbanken har ett flertal palestinska familjer på senare år fått se sina hus bli avskärmade från omvärlden av Israels murbygge. Många familjer bor fortfarande kvar i sina inmurade hem då de varken har råd eller möjlighet att flytta någon annanstans. En av dessa är familjen Anastas i Bethlehem. Muren omringar deras hus på tre sidor och har förändrat deras liv i grunden.

Muren är cirka åtta meter hög, högre än Berlinmuren en gång var, och krönt med taggtråd.  Den trånga bakgatan längs med muren verkar vara en återvändsgränd, och jag tror först att jag har kommit fel. Men längst in i gränden, omslutet av muren i en halvcirkel, ligger familjen Anastas hus.

Claire Anastas bor på övervåningen tillsammans med sin man och fyra barn. Hon kommer aldrig att glömma hösten 2004.

– Det tog bara en dag, berättar hon och tittar menande ut genom fönstret på muren som effektivt blockerar all annan utsikt. En enda dag för att bygga allt detta. Från en dag till en annan så förlorade vi vår affärsverksamhet och våra odlingar, våra släktingar som hamnade på andra sidan, och vår framtid.

Internationella domstolen i Haag slog 2004 fast att muren som Israel bygger på Västbanken bryter mot folkrätten. Israel har laglig rätt att bygga en mur eller vidta skyddsåtgärder inne på sitt eget territorium, men då muren idag till drygt 80% är byggd inne på palestinskt territorium så är den i strid med internationell lag. Israel hävdar att konstruktionen är nödvändig av säkerhetsskäl för att förhindra palestinska terrorattacker, men detta argument är problematiskt då muren till så stor del byggs inne på Västbanken, där den främst separerar palestinier från varandra. Muren styckar upp palestinska städer och byar i isolerade enklaver med effekten att allt fler områden håller på att förvandlas till ghetton, ekonomiskt strypta och avskärmade från omvärlden. Den hindrar invånarna från att nå sina jordbruksmarker, arbetsplatser, skolor, vårdinrättningar och annan social service, och är ofta byggd så att viktiga ekonomiska tillgångar och naturresurser hamnar på den israeliska sidan. Som en konsekvens har Västbanken kommit att blir allt mer beroende av humanitärt bistånd.

– Muren är en såväl fysik som psykisk barriär, säger Claire, den bryter ner oss totalt. Vi är som boskap i en fålla, utan möjlighet att påverka vår situation. Vi är alltid rädda, rädda för soldaterna som kommer hit om natten, rädda för att vårt hem har kommit att hamna i en militärzon, rädda för att vi hör rykten om att vårt hus ska rivas då det ligger för nära muren enligt IDF (Israeli Defense Force). Och det finns ingenting som vi kan göra. Men värst är det för barnen, det är svårt för dem att leva så här isolerat. Jag har levt, jag har haft möjlighet att resa, att åka till kusten och till Jerusalem, men mina barn har inte chans att göra något av det där. Det här är deras verklighet. Om vi försöker att åka någonstans så måste de uppleva förnedringen vid de israeliska vägspärrarna. De är så rädda för soldaterna att de börjar gråta. Alla fyra barnen har psykiska problem, men vi har inte råd att ge dem den hjälp de behöver. Tidigare så hade vi två butiker här på bottenvåningen, den här gatan brukade vara en av Bethlehems huvudgator och det var alltid fullt med folk och kommers så affärerna gick bra! Men nu har vi varit tvungna att stänga igen, ingen kommer ju hit mer. Vi har stora skulder som vi inte vet hur vi ska kunna betala. På arabiska så säger vi al-awdae sifr, vi har förlorat under noll.

– Vi kan inte ens hälsa på våra släktingar längre, fortsätter Claire, innan muren byggdes så var vi grannar och träffades varje dag men deras hus hamnade på den andra sidan av muren, den sidan som kom att räknas till Jerusalem, och vi har inte tillstånd att åka dit. För oss kunde Jerusalem lika gärna ligga flera tusen mil härifrån!

Som så många andra palestinier så försöker ändå Claire och hennes familj att göra det bästa av situationen. Barnen uppmuntras att studera flitigt, och Claires äldsta dotter drömmer om att bli advokat för att i framtiden kunna arbeta med mänskliga rättigheter. Men samtidigt så står den ändå där. Muren. En påminnelse om att livet är begränsat till området innanför.

– Vi lever i en bur, konstaterar Claire, ett utomhusfängelse. Jag vill tro på att fred är möjligt, men just nu är det svårt att föreställa sig.

Anna Gezelius

Dela det här:
Kategorier: Konflikt, Mänskliga Rättigheter, Mellanöstern, Palestina, Rättssystem

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *