Dubbla världar: en lektion i världsekonomi i turistparadiset Kuba

På Kuba har regeringen länge försökt att se till att lokalbefolkning och utländska turister hålls åtskilda. Syftet har varit att se till att lokalbefolkningen inte smittas av ”kapitalistiska levnadsvanor” och utländsk ”konsumtionslusta”, samtidigt som turisternas krav ska tillgodoses genom en alltmer utbyggd turistindustri och möjligheter till shopping.

Kuba är därför ett av få länder i världen som har två officiella valutor – pesos och convertibles. Systemet med dubbla valutor har lett till att det på Kuba finns två ekonomiska världar. Vilken du tillhör beror på vilken valuta du kan handla i. Om man vill köpa nästan vad som helst som inte är en grönsak eller en frukt, så gör man det med kubanska convertibles. Detta trots att anställdas löner betalas ut i den kubanska peson. På Kuba räcker lönen för mina vänner som är universitetsutbildade och heltidsarbetande knappast till att till vardags köpa en tröja, pennor eller godis.

Det är minst sagt överraskande att inse att en genomsnittslön på Kuba ligger på ungefär motsvarande 150 svenska kronor och betalas ut i den nationella valutan pesos, medan en flaska schampo kostar motsvarande 20 svenska kronor och betalas i den andra nationella valutan, convertibles. En flaska matolja kostar motsvarande 15 svenska kronor, en bok 60 kronor, en måltid på restaurang 50-70 kronor, ett par skor 130 kronor, allt i convertibles.

Det är min första dag i landet och en kvinna med ett barn på armen springer ifatt mig på gatan och ber om pengar. När jag räcker henne en sedel med 20 kubanska pesos muttrar hon inte vill ha dem och går därifrån. Jag blir förbluffad. Är pesos så värdelösa att någon som tigger inte ens vill ta emot dem? Hur kunde det bli såhär?

I och med Sovjetunionens kollaps blev den ekonomiska situationen på Kuba oerhört svår. Kuba importerade mer än vad man var förmögen att exportera eller producera i landet. Den kubanska regeringen såg snart en expansion av den internationella turistindustrin som en möjlig räddning och ett strategiskt sätt att få in amerikanska dollars – hårdvaluta med säkert värde att importera bland annat mat för. 1995 introducerades därför convertibeln vars valutakurs korresponderar direkt till den amerikanska dollarn.

Den nya valutan var dock främst menad för turisterna och den kubanska regeringen försökte länge separera turister och lokalbefolkning. Fram tills år 2008 var det olagligt för den kubanska allmänheten att befinna sig på hotellanläggningar avsedda för internationella turister, och det var för kubaner förbjudet att hyra en bil, inneha ett mobilabbonemang eller köpa en mikrovågsugn (vilket internationella turister tilläts göra).

Det var inte heller  meningen att kubaner skulle använda convertibles. Därför går det att köpa det mest basala som finns i varje kubansk familjs ransoneringshäfte för kubanska pesos – ris, bönor och grönsaker. Men för att kunna köpa annat som ”höjer livskvalitén”, krävs att man betalar i de affärer där tvål, kläder, skor, kakor och annat säljs i convertibles till för kubaner skyhöga priser.

Kemiingenjören Roberto kör en av de minibussar som turister kan hyra genom den statliga turistbyrån. För honom var det självklart att byta från sitt kvalificerade yrke som kemiingenjör då han på en vecka kan få lika mycket eller mer convertibles i dricks än vad han innan tjänade i pesos på en hel månad. Och Roberto är bara en av alla de universitetsutbildade som övergett sitt yrke för att istället arbeta i turistbranschen.

Det är också svårt att på Kuba undgå de så kallade jineteras och jineteros som utnyttjar eller utnyttjas av turisternas köpkraft i convertibles. Genom att ha en romans eller sexuell relation med en utländsk turist kan man få konsumera, shoppa och gå på restaurangbesök med convertibles, något som är praktiskt taget omöjligt med en månadslön i pesos. Otaliga par på Havannas restauranger består av en utländsk, ofta manlig, turist i sällskap med en, ofta yngre och kvinnlig, kubanska. Jineterismo är en erkänt vanlig företeelse. Att det sedan februari 2005 är olagligt för kubaner att ta emot dricks, gåvor eller bli bjuden på restaurang av en utlänning tycks inte förändra mycket.

Det svider att se de materiella orättvisorna som speglas och blandas i Kubas olika valutavärldar och inte minst svider det att vara en del av allt detta. När Roberto som kör turistbussen berättar att en del utländska turister tar med sina gamla avlagda kläder som de tänkt slänga i sina hemländer och säljer dem till kubaner de träffar på sin semester, känner jag mig illamående. Men det är också av mina kubanska vänner som jag påminns om att en tröja, en penna, en godis eller en hårtork är… en skatt. När jag ger Sara en av mina tröjor och en hårtork och hon blir så glad. När Isabel vill att de röda, gröna och gula färgerna och smaken i godisklubban aldrig ska ta slut. När Marlil tar emot en bunt kulspetspennor, säger att hon ska ge dem till sina engelskaelever i sin undervisning, och det lyser i ögonen på henne.

Sonja Ghaderi

Dela det här:
Kategorier: Ekonomisk utveckling, Kuba, Latinamerika, Turism

En kommentar

  1. Mkt bra artikel – ovanlig i Sverige. Skulle gärna återpublicera den på vår websida:
    http://www.cubademocraciayvida.org – om Sonja Ghaderi och er redaktion tillåter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *