En spegling av den brasilianska vardagen

Dilma Rousseff, Brasiliens första kvinnliga president, har ett stort ansvar för att upprätthålla den framgångsvåg som hennes företrädare Lula da Silva skapat. Inflationen och fattigdomsnivåerna har minskats och Brasilien tillhör numera de ledande världsekonomierna. Men trots dessa ekonomiska framsteg, präglas det brasilianska samhället fortfarande av stora sociala klyftor, där inkomstfördelningen hör till de mest ojämlika i världen.

När jag landade i Rio de Janeiro i oktober 2011, möttes jag av de upplysta ”favelor” som ramar in Rio de Janeiro, där många gränsar till Rios lyxområden. Filmerna ”Tropa de Elite” och “Cidade de Deus” återspelades i mitt huvud. För mig kom dessa ”favelor” att spegla Dilma Rousseffs största nationella utmaning framöver. I Brasilien visas en positiv bild kring fattigdomsbekämpningen, då det skrivs att fattigdomen minskats med 11 % på bara fem år. Men ”favelorna” förblir ett bildligt bevis på att den snabba ekonomiska tillväxten också bidrar till den sneda inkomstfördelningen. För mig var det först i João Pessoa, min vistelseort i Brasilien, som betydelsen av dessa olikheter kom att visa sig. João Pessoa ligger i Paraiba, i nordöstra Brasilien, och är en av de fattigaste delstaterna.

På det allmänna sjukhuset i João Pessoa finns en avdelning för spetälska patienter. På sjukhuset undersöks undernärda kvinnor och barn dagligen, och bristen på desinfektionsmedel kompenseras med sterilisering över öppen eld. Folk påstår att det allmänna universitetet (Universidade Federal de Paraiba-UFPB), anses vara bättre än de privata universiteten, men präglas av ständig strejk mot låga löner och dålig infrastruktur. I denna ekonomi i stark tillväxt, är den sociala utslagningen av fattiga kvinnor, män och barn, samt den svarta och inhemska befolkningen, total. I en konversation med Diego, en utav de få svarta studenterna på UFPB, uttrycktes ett starkt missnöje över de svartas representation i samhället.

– Att färre svarta går på universitet har att göra med de förutsättningar de får som barn, menar Diego. Lulas sociala välfärdsprogram”Bolsa Familia”, som många av dessa exkluderade grupper får, är otillräckligt i en snabbt växande ekonomi och ger endast möjlighet till grundläggande utbildning som oftast är lågklassig. De som har råd sätter sina barn på extra privat undervisning efter skolan. Detta slår ut en stor samhällsklass och trots att Brasiliens befolkning är en enda stor blandning exkluderar och segregerar vi ändå våra egna medborgare efter etnicitet och pengar.

Trots dessa svårigheter finns där en positiv energi i det brasilianska livet, ”a vida Brazileira”, som inte bara består av sol, stränder, karneval, samba och fotbollsiver. Inför kommande VM och OS, måste den sociala inkluderingen få en större plats på Dilma Rousseffs agenda. Genom en stark opinionsbildning i regeringen, kring samhällsklyftorna, skulle energin från ”a vida Brasileira” kunna omvandlas till en kraftfull drivkraft och motor för samhällsutveckling.

Tamara Jönsson

Dela det här:
Kategorier: Brasilien, Ekonomisk utveckling, Latinamerika, Utbildning

2 kommentarer

  1. Agnes Björn

    Håller med om att social inkludering är en stor och viktig utmaning för framtiden, speciellt med tanke på hur snabbt utvecklingen i Brasilien sker. När jag var i Brasilien för några år sedan ‘boomade’ favela-turismen, dvs. möjligheten att bli guidad genom en eller flera favelor som turist. Jag deltog aldrig själv på någon sådan tur eftersom det kändes lite konstigt då och jag hade möjligheten att få inblick på annat sätt, men jag vet flera som gått på sådana turer senare.

    Var det något som du tog del av under din tid i Brasilien (och kanske främst Rio) och fick du någon känsla av hur de bosatta upplever fevela-turismen?

    • Tamara

      Hej Agnes,

      Förlåt för sent svar. Favela situationen i Rio, när jag var där förra året var mycket märklig och väldigt omdiskuterad. Jag bodde själv i en Favela- Vidigal. Som var motsatsen av min bild till vad en favela skulle vara. Priserna i Rio har ju stigit avsevärt, så undremedelklassen bor ju i Favelor i närheten av Copacabana, Leblon etc, för man har inte råd att bo där. I Vidigal fanns fungerande el och toa, dock mycket tjuvkopplad el och tv och relativt säkert för en ”turist” som mig själv. Sedan hamnade jag i Rocina av en slump, som tidigare ansågs vara en utav de mer kriminella favelorna, och där märktes polisstyrkornas närvaro. Man har ju sina projekt att rensa upp i favelorna inför OS och många motsätter sig det sätt man gör det på. Priserna går upp så det pressar folk till att flytta till Rios förområden, men dit drivs även de kriminella gäng som existerar. Så Rios förorter som innan har mestadels bebott av en medelarbetarklass börjar oroa sig för den kriminalitet som ”skjuts” ut mot dem. Att man inte löser problemen utan snarare förflyttar dem. Ja, Brasilien, vackert land men mycket strukturella problem.

      Nu befinner jag mig i Kenya och ska lära mig om fattigdomsbekämpningn genom agroforestry metoder 🙂

      Kul att du svarade på mitt inlägg! Har du planer på att åka tillbaka till Brasilien snart eller?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *