Mänskliga rättigheter i exil

Det är den 10:e december, dagen för mänskliga rättigheter. På en skolgård i Kathmandu samlas tibetanska flyktingbarn, lärare, rektor och föräldrar. Deras mål för dagen är att tåga till det buddhistiska templet längre in i den tibetanska bosättningen, en halv kilometer bort.


De femhundra meterna är dock långa i dagens Nepal. Förra året tilläts eleverna inte ens lämna skolgården, hindrade av polis med träpåkar vid grinden. I år siktar eleverna på att ta sig ända fram till templet. Där ska de framföra en sång om Dalai Lama. Då det är dagen för mänskliga rättigheter i Sverige är det för tibetanska folk huvudsakligen den dag då Buddhas mänskliga manifestation, medkänslans Buddha, fick Nobels fredspris år 1989.

Två månader tidigare arrangerade tibetanska flyktingar i Nepal en himalayansk kulturshow. Sång- och dansuppvisningen blev avbruten av militär och polis som smög in via orkesterdiket redan efter två nummer. Barnen på scenen sjöng en traditionell sång från östra Tibet, landområden som idag ingår i Kina. De förbättrade relationerna mellan Kina och Nepal innebär hårdare tyglar gentemot tibetaner i Nepal. Nepals maoistregering gick i slutet av november ut med att de förbjuder all ”anti-kinesisk aktivitet”. Att ägna sig åt sådana aktiviteter är här ett brett spektra. Ani-Chönzom, nunna på ett kloster i Kathmandu, berättar att hon och de andra nunnorna ibland inte får gå utanför klostret då polis blockerar portarna.

– När jag var på väg till ett kloster på andra sidan staden blev jag, tillsammans med två munkar, arresterade för att de vet att vi är tibetaner. Vi var bara ute och gick. Efter två dagar i häkte släppte de oss. Så är det alltid. De måste släppa oss, vi har inte gjort något. Men vi blir fängslade för att vi är tibetaner utan papper. Papper som Nepal vägrar att ge oss. Nepal har förvandlats till det Kina som vi flydde ifrån.

Barnen på skolgården värmer upp tvärflöjter i trä och stampar oroligt med sina svarta skoluniformsskor. Nästan alla sjuhundra elever på skolan är födda i Nepal, pratar flytande nepalesiska och har aldrig sett något annat land. Men de betraktas ändå, och identifierar sig ofta själva, som tibetaner. Vissa av dessa barn har föräldrar som kom till Nepal då Kina först ockuperade Tibet, medan andra har bott i Nepal i flera generationer. Flyktingarna från Tibet har oftast Indien som slutmål men måste av politiska skäl ta den svåra vägen genom Nepal. Gränsen mellan Indien och Kina är sedan länge stängd för tibetaner. FN:s flyktingorgan UNHCR har under hösten förklarat för Nepals maoistregering att tibetanerna, om de inte får stanna i Nepal, i alla fall måste garanteras en säker genomresa till Indien. Tibetanska folk, oavsett var och när de är födda, får inget nepalesiskt medborgarskap men inte heller någon flyktingstatus och förblir statslösa. Tsering Dawa som arbetar för tibetanska flyktingar i Nepal är upprörd över det försvårade politiska läget.

– Nu blir vi till och med iakttagna när vi ber. Att be är tillåtet men de frågar mycket och ibland tar de oss med till polisstationen. Det är inte tillåtet att utföra religiösa aktiviteter som har att göra med Dalai Lama. Tionde december är mänskliga rättigheternas dag och den dagen är inte tillåten att fira.

Klockan har passerat utsatt tid och rektorn ger klartecken till pojken i första ledet att börja gå mot porten. Alla andas in, och ut igen, För på andra sidan grinden står ingen polis, ingen militär. Ledet med elever fortsätter under tystnad, passerar avvaktande runt hörnet. Varje steg för dem närmare målet: att få spela och sjunga en sång för att fira de mänskliga rättigheterna. Paraden med hundratals skolbarn lockar betraktare. Men barnen krymper ihop då huvudgatan i bosättningen plötsligt kantas av bepansrad militär med gevär på axlarna. Rektorn ler ändå.

– De kan stå där och titta. Vi vänder inte om. Jag har sett nepalesisk militär stå under solen i tolv timmar för att de fått order om det. Ingen ifrågasätter någonting. För tre år sedan blev en grupp av våra elever fängslade för att de hungerstrejkade mot förtrycket i Kina. Trots att de bor i Nepal. De var fängslade flera dagar fast de är bara fjorton år och demonstrerade för mer frihet. När vi vill fira de mänskliga rättigheterna på dess högtidsdag blir vi stoppade av vapen, det är skrattretande. Det här är inte Kina, trodde jag.

Rektorn samtalar med polisen utanför templet och polisen låter dem överraskande nog få gå in. Utanför står den beväpnade polisen kvar och tittar in. På tempelgården räknar en lärare ner, trumslagaren slår i gång takten och kören sjunger högt. En gammal kvinna i folkhopen får syn på ett foto på Dalai Lama och börjar gråta. Och det känns genast som om barnen har vunnit en liten strid. De fick sjunga en sång på dagen för mänskliga rättigheter i Kathmandu.

Victoria Enström

Observera att alla namn är fingerade för de intervjuades säkerhet.

Dela det här:
Kategorier: Asien, Demokrati, Mänskliga Rättigheter, Migration, Minoriteter, Nepal

En kommentar

  1. Emelie Enström

    Kära syster! Det här kommer stanna kvar i mitt hjärta.
    KRAM
    Emelie

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *