Turkiets strategiska roll i Nato

Natos generalsekreterare besöker Turkiet på 60-årsdagen för landets medlemskap i Nato

Turkiet firade i förra månaden sextio år som medlem i Nato (North Atlantic Treaty Organization). Vid ett besök i Ankara för årsdagen den 18 februari, betonade Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen år av ömsesidigt samarbete och konstaterade om Turkiet att ”dess starka hjärta slår där Europa, Asien, Medelhavet möts. Och det är en stor fördel, för Turkiet, för oss alla”. Turkiets geopolitiska position som under det kalla kriget spelade en viktig roll i västvärldens försvar mot Sovjetunionen verkar idag minst lika, om än mer, betydelsefull för Natos strategiska intressen, trots negativa opinionsmätningar och en mer oberoende utrikespolitik i Turkiet.

Sedan Nato efter 11 september-attackerna aktiverade Artikel 5 för gemensamt försvar mot externa hot, har Turkiets strategiska geografi underlättat Europeisk närvaro i insatser bortom den euroatlantiska regionen, inte minst i Afghanistan. I takt med ett alltmer föränderligt säkerhetsklimat har både Nato och Turkiet utvecklats för att effektivt samarbete mot 2000-talets nya säkerhetsrisker.

Under det senaste decenniet har också Turkiets roll inom alliansen förstärkts. Turkisk militär utgör den näst största insatsen i Nato efter USA och bidrar för närvarande med omkring 3, 250 militärtrupper, varav ca 1, 840 är del av Isaf (International Security Assistance Force) i Afghanistan. Turkiet har även varit en av de främsta länderna att stödja Natos insats för människorna i Libyen samt har bidragit stärkt till alliansens olika uppdrag bland annat på Balkan och i medelhavsområdet.

Medan Turkiets bidrag till alliansen har ökat, har det allmänna stödet för Nato sjunkit bland den turkiska befolkningen. Enligt en undersökning från Transatlantic Trends i 2010, svarade 30 procent positivt till Natos betydelse för deras lands säkerhet, vilket var betydligt lägre än stödet hos andra medlemsländer. Fastän samma mätning visade en ökning under 2011 till 37 procent, representerade den turkiska allmänheten fortfarande det lägsta stödet för alliansen, ca 20 procent under övriga medlemsländer. Enligt Yurter Özcan, chef för Turkish Policy Center i Washington DC är det svaga allmänna intresset för Nato oskiljaktigt från Turkiets skriftande utrikespolitik och dess ofta kritiska utlåtanden om västvärlden.

Sedan det ledande partiet AKP (Justice and Development Party) valdes i 2002 har de kommit att utveckla en mer aktiv, oberoende utrikespolitik än tidigare. Enligt utrikesminister Ahmet Davuto?lu har Turkiet tänkt om gällande sin plats i Nato: ”Natos strategiska koncept […] har utvecklats efter kalla krigets slut – så har även Turkiets beräkning av sitt strategiska område”. Även om Turkiet har ansträngda relationer med bland andra Armenien, Cypern och Israel, har AKP förbättrat avsevärt sitt förhållande till muslimska stater i Mellanöstern. Detta har i sin tur lett till meningsskildaktigheter mellan Turkiet och Nato i frågor där deras respektive intressen går isär, till exempel gällande Turkiets försämrade relationer med Israel eller USAs intressen i att motverka den Iranska regimen.

Å andra sidan har den arabiska våren och den fortsatta dramatiska utveckling som formar länder såsom Libyen och Syrien idag, gett ny insikt i Turkiets betydelse för Natos strategiska intressen i att skapa nya partnerskap i MENA (Mellanöstern och Nordafrika)-regionen. Alltså har Turkiet en ökad fördel inte bara sett till dess militära kapacitet utan även med hänsyn till dess mjukare linje gentemot öst. Eller som Davuto?lu själv har sagt, ”i soft security-termer – räckandes ut till centrala Asien, Kaukasus, Mellanöstern och Nordafrika genom Natos medlemsmekanismer, har Turkiet bevisat sig vara en stabil medlem i alliansen”.

Trots de senaste årens negativa trender i turkarnas åsikter om Nato och en stärkt politisk position regionalt, tycks AKPs politiker vara noga med att inte sätta sig emot alliansens intressen. Detta har demonstrerats inte minst i förra årets intervention i Libyen och i utvecklandet av alliansens gemensamma missilförsvar. I båda fallen har Turkiets position vänt från att först ställa sig kritisk till Natos initiativ till att spela en central och viktig roll i dessa frågor.

Inför Natos Chicagotoppmöte den 20-21 maj i år, där alliansens prioriteringar om stabilitet i MENA-regionen och det gemensamma missilförsvaret finns på agendan, är Turkiets geopolitiska fördel tydligare än någonsin. Turkiets position slår starkt mot det nya säkerhetsklimatet bortom den transatlantiska agendan, men Nato lär ändå behöva jobba en del på att flirta till sig en mer fördelaktig plats i den turkiska befolkningens hjärta.

Dela det här:
Kategorier: Mellanöstern, Turkiet
Taggar: , , ,

Om sofiahafdell

Studerar masterprogrammet Communication for Development på distans från Malmö Högskola och arbetar sedan juni 2012 som projektansvarig på Global Political Trends Center (GPoT Center) i Istanbul, Turkiet. Hon avslutade sin kandidatexamen i internationella relationer vid Malmö Högskola och har även studerat vid University of Sydney, Australien, och Istanbul Kültür University, Turkiet. Sofia har skrivit för FUF-korrespondenterna och webtidningen FUF i Världen sedan lanseringen 2012.

2 kommentarer

  1. Intressant reflektion. Turkiet är utan tvekan inne i maktens korridorer.

  2. Erik Pettersson

    Turkiets stärkta roll i Mellanöstern och Nordafrika är mycket intressant. I Somalia, som jag jobbar med, har man ökat sin närvaro betänkligt sedan september då Erdogan var den första icke-afrikanska regeringschefen att besöka Mogadishu på 20 år. Nu har man tillochmed öppnat ambassad i Mogadishu, vilket inte många andra länder kan matcha. Intressant är också den viktiga roll som inspirationskälla Turkiet spelar för länderna som genomgår den Arabiska våren. Dessutom kan man ju spekulera i att ointresset från EU att ta upp Turkiet som medlem har bidragit till detta ändrade fokus i Turkiets utrikespolitik.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *