Marsabit: en oas av tribalism, torka och vattenbrist

Tribalismen har sedan 1000 år präglat samhällena uppe i Norra Kenya. De kända Mau-Mau-upproren under 50-talet var de som förde Kenya mot självständighet 1963. Jomo Kenyatta, Kenyas förste president, var den person som ledde Kenya ut från Britternas koloniala fotfäste tills det år han avled, 1963.

Idag lever det 42 officiellt erkända etniska grupper runt om landet. Dessa stammar skiljer sig i språk och uttryck men är även sammanflätade då många delar samma kulturella arv samt lever i symbios med varandra. Till dessa 42 etniska grupper räknas inte icke-afrikanska eller afroasiatiska folkgrupper så som somalier, omanier och gujaratier som bott i landet i flera generationer.

Som en konsekvens av de rådande klimatförändringarna har norra delarna av Kenya lidit av stor vattenbrist i många år. Detta har lett till att grödor inte växer, boskapsdjur dör och människorna får det svårare att överleva. I takt med att det globala matpriserna även skiftar så dör även många på grund av svält.

Att vatten är en bristvara för samhällena i Marsabit är ingen nyhet. De svåra levnadsförhållandena har under flera decennier lett till att dem olika stammarna bråkar över de resurser som finns att tillgå. Dem bakomliggande faktorerna till dessa bråk är så kallade ”Cattle rustling”.  Lokalbefolkningen kallar dessa människor för ”banditer”. Banditerna försöker stjäla andras boskap, ofta tillhörande en familj med annan etisk bakgrund. Detta ger upphov till olika hämndaktioner då många faller offer för denna typ av ”krigsföring”. Man faller offer om man vägrar släppa sina boskapsdjur och därför lever osäkerheten kvar bland och mellan många samhällen i och omkring Marsabit. Denna typ av krigsföring är oftast ofarlig för dem stammar som inte är iblandade men har man otur så kan man hamna i mitten av en pågående strid.

I Marsabit distriktet finns det främst sju olika stammar; Boranas, Turkanas, Gabba, Burji, Samburu, Garri och Rendille folket.  Dessa stammar särskiljer sig i språk, ockupation, kultur, religion samt utseende. Människorna som lever i Marsabit distriktet har blivit vana vid den osäkerhet som finns kring bergen och ser inte deras miljö som särskilt osäker eller farlig. Dem beskriver detta ”krig” som uråldrat och fegt. En orsak till att det fortfarande kan pågå öppen strid är ökningen av antal olagliga vapen. Då Marsabit distriktet gränsar Etiopien har vapensmugglingen ökat dem senaste åren. Det har därför blivit svårt att särskilja en person som innehar ett lagligt vapen från en som saknar tillstånd.

Den Kenyanska regeringen är medveten om detta problem och har därför försett vissa män med ”home guns”. Det är skjutgevär som staten förser vissa familjer med som lever i och runt om bergen i förebyggande syfte. Det främsta syftet är att vapnen ska fungera som skydd mot vilddjur men har tyvärr används som skjutvapen för att skydda sig mot eventuella rånförsök.

Trots rådande osäkerhet så hindrar det inte människor i deras dagliga göra. Marsabit må vara präglat av årtionden av cattle rustling, vattenbrist samt torka, men människans förmåga att anpassa sig till rådande miljöer har gjort att Marsabit för var år som går utvecklas mer och mer. Förhoppningsvis är tribalismen och den osäkerhet som det innebär ett minne blott för dem olika stammarna som lever i och runt om bergen i Marsabit distriktet.

Dela det här:
Kategorier: Afrika, Kenya, Kultur

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *