Störst är inte alltid bäst

Skandinaviska länderna principfasta partners när det kommer till humanitärt bistånd. De senaste fem åren har den Madrid-baserade icke-statliga organisationen, DARA International, årligen rankat stora internationella biståndsgivare grundat på hur väl de följer överenskomna principerna i Gott Humanitärt Givarskap (Good Humanitarian Donorship) vilket inkluderar effektivitet, transparens, samt ansvarsutkrävande.

Detta år landade Sverige på en hedrande tredje plats, tätt efter förstarankade Norge och andrarankade Danmark. Indexet analyserar 23 OECD länder, samtliga stora internationella biståndsgivare, och deras respons till de humanitära kriserna i Tchad, Colombia, Demokratiska republiken Kongo, Haiti, Kenya, de ockuperade Palestinska områdena, Pakistan, Somalia och Sudan under 2011.

Årets rapport har grupperat givarländerna i tre olika grupper; ”principfasta partners”, ”kommande ledare”, samt ”blivande aktörer”.

De toprankade skandinaviska länderna i gruppen ”principfasta partners” beskrivs som generösa, engagerade i att skydda de humanitära principerna neutralitet och opartiskhet, och flexibla i hur de finansierar sina partners.

De stora aktörerna – USA, EU via ECHO, Storbritannien, Frankrike och Kanada – rankas i den andra gruppen, den så kallade ”kommande ledare”. ECHO och Storbritannien har de högsta poängen och USA de lägsta i gruppen. Deras storlek ger dem möjlighet att påverka dagordningen, nackdelen är att de kan vara oflexibela och driver sin egen politiska dagordning genom sitt humanitära bistånd.

I den lägst rankade gruppen ”blivande aktörer”, ingår Irland, Australien, Japan, Tyskland, Belgien, Spanien och Italien. Många är små biståndsgivare, och en del står inför interna budgetkriser eller saknar historiska erfarenheter av inom biståndsområden som de arbetar.

Att Sverige är rankad som en toppgivare av humaniärt bistånd är inte någon större nyhet. Ett litet land som Sverige har lättare att vara flexibel och vi har varken några stora militära eller strategiska intressen som stör. Sverige får kritisk för att inte kräva tillräckligt av sina partners, förväntar sig stora resultat av biståndet, och undviker att hantera politiskt svåra frågor.

Frågan är om Sverige, precis som andra Skandinaviska länder, har nästintill orealistiska förväntningar på vad det humanitära systemet kan åstadkomma och förlitar sig allt för mycket på människors goda vilja att rädda liv? Glömmer ett land som Sverige att andra nationer har djupa historiska, kulturella, politiska och inte minst ekonomiska intressen vilket avspeglas i deras biståndspolitik? Borde Sverige, tillsammans med de andra Skandinaviska länderna, ta ett större ansvar för att krisiskt granska sina partners och engangera sig ytterligare i det politiska spelet bakom biståndet?

Vad anser du?

Det som är nedslående i rapporten är samtliga givarländers ovilja att finansiera förebyggande arbete och beredskap. Rapporten konstaterar att mindre än 1% av allt bistånd i världen, både utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd, gick till katastrofförebyggande och beredskap. De många politiska uttalanden som gjorts under de senaste åren säger att vi måste göra mer inom katastrofförebyggande åtgärder och beredskap.

Den sorgliga verkligheten är att givarländer fortfarande har administrativa hinder mellan humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd vilket försvårar för insatser inom katastrofförebyggande och beredskap, och Sverige är inget undantag.

Dela det här:
Kategorier: Afrika, Asien, Europa, Förenta Nationerna (FN), Konflikt, Latinamerika, Mellanöstern, Nordamerika
Taggar:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *