Att existera i limbo: Den palestinska flyktingfrågan

Det finns idag 19 officiella flyktingläger runt om på Västbanken. Invånarna utgjordes från början av palestinier som drevs bort eller flydde undan 1948 års krig mellan israeler och araber, men idag bor där även andra och tredje generationers flyktingar. Invånarantalen i flyktinglägrena är flertalet gånger högre än vad områdena är avsedda för och tillvaron för människorna som bor där är ofta svårare än på andra platser i Palestina.

I samband med att staten Israel utropades 1948 tvingades över 700 000 palestinier, mer än hälften av den palestinska befolkningen, på flykt. Tusentals civila massakrerades och över 400 palestinska byar utsattes för militära rensningskampanjer. Stora delar av byarna totalförstördes sedan av den israeliska armén och marken blev till israeliska naturreservat eller kom att bebyggas med kibbutzer.

De palestinska flyktingarnas tillflyktsorter blev främst Västbanken/Gaza, Egypten, Jordanien, Syrien och Libanon.

Bland flyktingarna fanns Maha Al Azzehs familj. Hennes morföräldrar flydde 1948 från byn Beit Jabrin och kom att hamna norra Bethlehem, i flyktinglägret Al Azzeh Camp.

– Min mormor har ända sedan den dagen hon tvingades att fly från sitt hem burit nyckeln till sitt gamla hus runt halsen, berättar Maha. Bara när hon sover tar hon av sig den. Hon är övertygad om att hon en dag ska få återvända till sitt hem, och om hon hinner dö innan dess så ska något av hennes barn ta hand om nyckeln. I väntan på att få återvända.

FN:s resolution 194 som antogs den 11 december 1948, ger de palestinska flyktingarna rätt att återvända till sina hemorter och slår fast att kompensation skall utbetalas för egendom av ansvariga regeringar i enlighet med internationell rätt. Att tillåta flyktingarna att återvända var ett av FN:s villkor för att låta Israel bli medlem i organisationen 1949. Men rätten till återvändande skjuts ständigt på framtiden, delvis utifrån argumentet att detta skulle komma att underminera Israel som judisk stat. Flyktingfrågan är en djupt infekterad aspekt i förhand-lingarna mellan israeler och palestinier och då den hittills har förblivit olöst så har antalet FN-registrerade palestinska flyktingar idag vuxit till närmare 5 miljoner.

När Maha föddes i Al Azzeh Camp så var det som tredje generationens flykting. Al Azzeh är det minsta flyktinglägret på Västbanken, endast cirka 150×200 meter, och har runt 2000 invånare. Flyktinglägren bestod från början av tält som UNRWA, FN: s hjälporganisation för palestinska flyktingar i Mellanöstern, satte upp temporärt. Men tiden gick och de temporära lägren kom att bli permanenta. Tälten byttes ut mot enkla hus vilka står kvar än idag.  De har dock utökats på höjden, en ny våning för varje ny generation, och då husgrunderna inte är gjorda för detta är bostäderna i flyktinglägren ostadiga och rasar då och då samman. Men några nya hus kan invånarna inte bygga. Resurser saknas och de måste hålla sig inom lägrets gränser där den mark som finns redan är minutiöst utnyttjad väl över bristningsgränsen.

– Få av oss ser på flyktinglägret som ett hem, säger Maha, även om många av oss är födda här. Men vem vill ha ett läger som hem? Vi vill alla återvända till våra ursprungliga byar. En dag, inshallah, om Gud vill. Det är så alla av oss tänker här i lägret, vi måste fortsätta att hoppas då det inte finns något annat alternativ. Så länge som vi lever som flyktingar så är våra liv liksom satta på paus, vi existerar i limbo.

Flyktinglägrena erhåller tjänster från FN genom UNRWA men bostadsstandarden är låg, arbetslösheten är hög, och många familjer lever under fattigdomsgränsen.  På grund av den extrema överbefolkningen på den lilla ytan så finns det få utrymmen för lägrens invånare till socialt umgänge, och när folk driver omkring i de trånga gränderna eller sitter instängda i husarrest så växer ilskan och frustrationen gentemot Israels ockupationspolitik.

Favoritleken för pojkarna är soldater och palestinier. Ofta blir leken verklighet när israeliska soldater kommer till lägren och situationen inte alltför sällan urartar i sammandrabbningar med stenkastning från barnens sida, och med tårgas och beskjutning från soldaterna. Ibland handlar det om så kallade gummikulor, en missvisande term då det i själva verket rör sig om plastmantlade metallkulor, och ibland används skarp ammunition. Enligt Richard Falk, FN:s rapportör om situationen för de mänskliga rättigheterna i de ockuperade palestinska territorierna, så har 1335 palestinska barn dödats sedan år 2000 av israelisk militär och bosättare.

– Barnen här får ingen riktig barndom, säger Maha. Deras tillvaro är präglad av våld och konstant rädsla. Vi vill lära barnen tolerans och fred gentemot israeler, fast det är svårt när de enda som de träffar från den andra sidan är soldaterna. Men vi palestinier kommer inte att låta oss brytas ner av ockupationen. Israel kan ta vårt land, bygga murar runt omkring oss, och förtrycka oss med våld, men vår identitet kan de inte ta ifrån oss. På de flesta världskartor så finns Palestina inte ens med, men vi är fortfarande här, och Palestina är fortfarande fullt av liv!

Dela det här:
Kategorier: Flyktingar, Konflikt, Mänskliga Rättigheter, Mellanöstern, Migration, Militära interventioner, Minoriteter, Palestina, Rättssystem

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *