Irans nya generation: 
finns det hopp för demokratin?

I skuggan av storpolitiken växer generationer upp i ett land där de inte ser någon framtid. En försämrad ekonomi, med bland annat utbredd arbetslöshet som följd, slår hårt mot Irans unga befolkning. 

Politiken i landet är inte en kamp mellan skilda ideologier, utan en tävling om makt och inflytande. Därför har parlamentsvalet som hölls i februari i år inte väckt något större hopp hos en befolkning som saknar framtidstro. Många reformvänliga iranier har istället valt att bojkotta valet för att inte legitimera ett politiskt system de inte längre har något förtroende för.

Vid mitt första möte med Iran, under våren 2009, var många aspekter av situationen i landet långt ifrån upplyftande. De rättigheter som i Sverige anses som absoluta, som religionsfrihet och åsiktsfrihet, eller skydd mot dödsstraff, tortyr och kroppsstraff, var starkt begränsade. Men det var valår och det fanns ändå en stark tilltro till att förändring mot ett öppnare och modernare Iran, om än stegvis, skulle gå att nå inom landets politiska system.

I mina ögon var valrörelsen år 2009 imponerade för ett presidentval där samtliga kandidater godkänts av landets väktarråd, vars medlemmar i sin tur utses av landets högsta religiösa ledare, Ayatollah Khamenei. Människor bar gröna, gula och röda armband eller hela utstyrslar för att markera deras partipolitiska tillhörighet samt tapetserade gator och bilar med affischer, allt för att stödja sin favoritkandidat. Jag träffade unga människor bosatta i andra delar av världen som tillfälligt återvänt för att delta när de såg en möjlighet göra skillnad.

När jag återvände 2011 var det till ett helt annat Iran, där hoppet om en demokratisk utveckling hade släckts efter anklagelser om ett omfattande valfusk och ett brutalt nedslag av de massiva demonstrationerna som utbröt i dess kölvatten. De uppmuntrande parametrar jag ville undersöka under besöket i Iran 2009 – den växande kvinnorörelsen och det faktum att 60 procent av studenterna på Irans högre utbildningar var kvinnor – har förändrats. Situationen för de som engagerat sig i kvinnorörelsen har hårdnat, många har tvingats sluta, blivit arresterade eller lämnat landet och nya lagar planeras för att begränsa antalet kvinnor som vidareutbildar sig. De strikta lagar som drabbar befolkningen har blivit ännu hårdare, exempelvis har yttrandefriheten samt mötesfriheten ytterligare begränsats väsentligt, tolkningen av de gällande klädkoderna har blivit strängare och all kommunikation med omvärlden är starkt inskränkt. En av mina vänner välkomnade mig därför vemodigt till landet:

– Jag är både glad och ledsen över att du är här. Jag önskar att du inte behövde se vad som har hänt med landet sen du var här sist.


Den största skillnaden mellan mina resor 2009 och 2011 är att hoppet som genomsyrade Teherans gator innan valet var borta. Inför parlamentsvalet den fjärde mars 2012 uppmanade oppositionen rent av till bojkott av valet eftersom inga oppositionella kandidater tillåtits ställa upp. De största reformvänliga partierna som representerades av Mehdi Karroubi och Mir Hossein Mousavi i presidentvalet har förbjudits och partiledarna är satta i husarrest. De unga människor som jag talar med, samma personer som innan valet 2009 var så fulla av optimism, talar nu om att lämna Iran eftersom de inte ser någon framtid i sitt hemland.

Demonstrationerna som utbröt efter valet 2009 i protest mot det tvivelaktiga resultatet har fortsatt, om än i minskat omfång, och fått ny styrka under 2011 då befolkningen inspirerats av den arabiska våren. De har fortsatt även om demonstrationerna förbjudits av regimen och demonstranterna har bemötts med beskjutningar, tårgas, misshandel och massarresteringar. Under sommaren 2011 försvann två kvinnor i min närhet i ett dygn efter att de hade deltagit i en fredlig demonstration. Som så många andra blev de registrerade, häktade, förhörda, temporärt av med sina mobiltelefoner och fick sina Facebook-konton avstängda under två veckor. En av kvinnorna visade upp blåmärken på rygg och lår efter att ha blivit misshandlad med batong vid arresteringen och förklarade hur hon ser på landets fortsatta utveckling:

– Jag försöker vara fortsatt hoppfull inför framtiden, men jag tror att det är omöjligt att nå några demokratiska framgångar så länge oppositionen saknar ledarskap. Iran är ett multikulturellt samhälle och befolkningen saknar ett gemensamt mål. Min dröm är jämställdhet i Iran där alla kvinnor i mitt land har rätt till utbildning. Men det viktigaste av allt är att alla ska vara fria.

Dela det här:
Kategorier: Arbetsmarknad, Asien, Demokrati, Genus, Iran, Konflikt, Mänskliga Rättigheter, Rättssystem, Religion, Sociala rörelser, Yttrandefrihet

Om Maria Lindbäck

Maria Lindbäck kommer från Luleå och har, bland annat, läst högskoleprogrammet i mänskliga rättigheter och demokrati på Teologiska högskolan i Stockholm, samt har en kandidatexamen i statsvetenskap med inriktning på krishantering och internationell samverkan från Försvarshögskolan. Hon har länge engagerat sig i olika internationella frågor, främst samhälls- och utvecklingsfrågor, mänskliga rättigheter samt kris- och konfliktstudier. Hon har under de senaste åren, genom studier, praktik och arbete, vidgat sina kunskaper inom dessa områden i och med olika internationella uppdrag. Maria har erfarenhet från länder som Iran, Spanien, Nicaragua och Sydafrika. Senast har hon jobbat för den svenska utrikesförvaltningen i Egypten med frågor om mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet samt som observatör av mänskliga rättigheter i Hebron på Västbanken.

2 kommentarer

  1. Bengt

    Tack för en bra artikel! Väldigt intressant läsning.

  2. Agnes Björn

    Intressanta reflektioner!

    Jag kan tipsa om en dokumentär som heter ”Fragments of a Revolution”, som jag fann välgjord.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *