Krönika: Att vilja lära känna Mexiko. På riktigt.

Från minibussen ser jag hur de slingriga vägar-na kantas av skyltar där röda Ejérito Zapatista de Liberacion Nacional-stjärnor deklarerar att byarna är zapatistbyar som utropat sig självständiga från den mexikanska staten. 

Jag bestämmer mig för att tillbringa natten på turistanläggningen vid vattenfallet och tidigt nästa morgon vandra utefter vägen. Jag vill prata med folket i byarna som tog till vapen och utmanade den korrupta statsmakten med slagord om deltagande demokrati, ursprungsbefolkningens rättigheter, antikapitalism och autonomi i södra Mexiko. Jag vill höra deras historier, jag vill sprida dem vidare.

Vid vattenfallet förklarar några  ambulansförare som jag lär känna att jag absolut inte ska gå utefter vägen ensam, inte ens på dagen – det är alldeles för osäkert. På natten väcks vi av skottlossning och skotten studsar hårt mot den becksvarta natten, vattenfallets brus och djungelns mjuka grönska. Det är en buss som rånas uppe vid korsningen och vi flyr från hängmattorna in i ett tomt hus.

Ju mer jag pratar med ambulansförarna som jobbar i trakten, desto mer inser jag hur naiv jag varit. Jag som kunnat prata spanska med vem som helst och känt att det mellan mig och det mexikanska samhället inte funnits några som helst sociala eller språkliga barriärer, jag pratar ju inget indianspråk. Jag har kommit hit för att uppleva det som jag föreställer mig som det ”riktiga” Mexiko, långt ifrån det privata universitetet i Puebla och mina klasskompisars amerikaniserade värld med shoppinggallerior och dyra märkeskläder. Men vi kommer kanske inte ens kunna kommunicera med varandra! Jag kommer ”utifrån”. Vad hade jag tänkt? Jag representerar ju allt förtryck.

Dagen efter, tillbaka i delstatens största stad, känner jag mig uppgiven. Skottlossningen på natten skrämde upp mig och jag vågar inte besöka byarna ensam. Jag har inte lyckats diskutera direktdemokrati, revolution eller det folkliga upproret 1994 med någon som deltog då och därefter ville förändra Mexiko för evigt. Nyckelringar av små dockor med rånarluvor och automatvapen från en snyggt inredd souvenirshop. Det är till slut vad jag får med mig av zapatiströrelsen i södra Mexiko.

Dela det här:
Kategorier: Konflikt, Latinamerika, Mexiko, Minoriteter, Rättssystem, Sociala rörelser, Turism

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *