Världens militära utgifter 2011.

Den 17 april 2012 meddelade Stockholm International Peace Research Institut (SIPRI) att världens militärutgifter under 2011 uppskattas att vara 1740 miljarder dollar, vilket är en nästan oförändrad siffra sedan 2010. Detta innebär att världen idag lägger mer offentliga pengar på den militära sektorn än vad som gjordes under kalla kriget, över 25 år sedan.

Även om SIPRIs siffra visar på en stagnation av världens militärutgifter, är siffran fortfarande enorm och i jämförelse med andra sociala nedskärningar på hälsa, utbildning och social välfärd som har gjorts i de flesta länder, är den oproportionerlig. Denna misshushållning av staters resurser har blivit ännu tydligare nu när världen kämpar för att återhämta sig från den globala finansiella krisen. Medan stater var snabba på att dra ner pa sociala kostnader i och med den finansiella krisen 2008 har de än sa länge inte gjort de samma med de militära.

Idag kan vi med viss säkerhet säga att de åtta millenniemålen som var uppsatta till 2015 osannolikt kommer att hinna bli uppfyllda, detta trots att endast 4,37 % av 2011 militära utgifter skulle behövas för att uppfylla samtliga. Världsbanken uppskattar att det skulle kosta mellan 35 till 76 miljarder dollar per år fram till 2015 för världssamfundet att leva upp till millenniemålen.

Det är uppenbart, att många av de stater som marknadsför sig som förespråkare för internationell fred och säkerhet, och hävdar att de strävar efter internationell nedrustning, också hamnar högt upp på SIPRIs lista över de länder som lägger mest pengar på militära ändamål. Många av dessa länder är också ofta starka aktörer i den internationella vapenhandeln, som därigenom bidra till konflikter, brott mot mänskliga rättigheter och stör fredsprocesser. Flertal av världens stora vapenexportörer fortsätter att leverera vapen till länder som är kända för att utöva brott mot mänskliga rättigheter. Sverige och den nuvarande Saudi Arabien affären är ett bra exempel men även USA, som fortsatte sina leveranser av militär utrustning till både Tunisien och Egypten under 2011 och detsamma gjorde Ryssland till Syrien.

Idag används oftast statssäkerhet som ett försvar till staters upprustning. Dessvärre betyder detta inte automatiskt mänsklig säkerhet. I många fall är det tvärtom, det staten är den som kränker de mänskliga rättigheterna. Andra problem med det traditionella kravet på statssäkerhet är att dagens krigföring inte längre utkämpas mellan stater. Dagens krigföring bekämpas i större grad inom länder bland civila och av civila och där våldet får näring av brist på grundläggande mänskliga behov och MR-kränkningar. Därför garanterar inte den ökade cirkulationen av vapen och ökade militärutgifter människors säkerhet, särskilt inte när det händer på bekostnad av andra sociala kostnader.

Som jag påpekade i mitt föra inlägg har de multilateral nedrustning processer inom FN länge arbetat i total isolering från andra FN-organ och det är stor brist på att inkludera aspekter som mänskliga rättigheter. Vad som är viktigt att komma ihåg, är att nedrustning inte är ett mål i sig själv, utan ett redskap för att uppnå en global hållbar fred. Därför kan inte nedrustning ske i isolering utan måste spegla dagens verklighet och detta är endast möjligt när man ser vapenexport och militär spridning från ett mer holistiskt perspektiv. Det är också tydligt att dagens multilaterala nedrustnings forum inte bidrar till målet om en hållbar global fred eftersom den har under många år varit paralyserad och avsaknad just en humanitär synvinkel.

Nedrustningsåtgärder bör bidra till att förebygga väpnade konflikter och förhindra kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Därför är inte nedrustningsarbete och vapenhandeln bara frågor för traditionella nedrustnings forum. De är ämnen som bör beaktas i alla FN organ som syftar till att garantera människors säkerhet och hållbar utveckling. Och eftersom det är uppenbart att nedrustningsorganen inte kan hantera dagens hot mot säkerhet, politik och ekonomi som vapen utgör, måste vi hitta andra vägar för att göra framsteg.

Under arbetet med att förbjuda landminor och klustervapen var det just dessa vapensystems negativa humanitära effekter som gjorde detta arbete möjligt. Vi kan också se förändring i kärnvapennedrustningen, där både stater och civila samhället har börjat uppmärksamma dessa vapens grova humanitära konsekvenser.

Det är dags för nedrustnings processer att börja främja och skydda mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt. För att hålla stater ansvariga för sina handlingar och skyldigheter, måste mänskliga rättigheter införlivas i nedrustning och vise versa.

Gabriella Irsten

Dela det här:
Kategorier: Förenta Nationerna (FN), Mänskliga Rättigheter, Militär/krigsmakt

Om Gabriella Irsten

Gabriella Irsten arbetar för Reaching Critical Will, ett självständigt program inom Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF). Här arbetar hon med policybyggnad och opinionsbildning för att skapa starkare nedrustningsverktyg, bl.a. genom att införliva mänskliga rättigheter och humanitära aspekter inom FN:s nedrustningsprocesser. Genom sitt arbete följer hon och analyserar ett brett spektrum av nedrustningsförhandlingar vid FN samt de viktigaste mänskliga rättighetsorganen. Andra arbetsrelaterade ämnen inkluderar militära utgifter, mänsklig säkerhet samt freds-och säkerhetsrelaterade frågor. Gabriella har en dubbel masterexamen i humanitära insatser, fredsbyggande och konfliktlösning (NOHA) från Ruhr-Universität Bochum i Tyskland och Uppsala Universitet.

2 kommentarer

  1. Agnes Björn

    Intressanta reflektioner. Jag funderade lite på hur prognoserna ser ut for kommande år i och med att USA inte länge till kommer vara den enda militära supermakten. Med BRICS länderna på frammarsch skulle kanske en militärupprustning intensifieras? Vad tror du?

  2. Gabriella Irsten

    Hej Agnes, tack för din fråga.

    Eftersom denna stagnation i de militära utgifterna är minimal tror jag inte att vi ska läsa in för mycket i detta. Emellertid har en kontinuerlig ökning av militärutgifterna ägt rum mellan 1998 och 2010, inklusive en årlig genomsnittlig ökning på 4,5 procent mellan 2001 och 2009.

    Både Brasilien och Indien har under 2011 skärt ner på sina militära utgifter medan Ryssland och Kina har ökat sina. Vad som är viktigt att komma ihåg är att USA fortfarande, trots sina nedskärningar, står för 43 % av världens militärutgifter, sa även fast de inte lägger lika mycket på militären som de gjorde 2010 är det fortfarande den störts militära makten i världen. Två av de huvudsakliga orsakerna till varför USA har skärt ner är inte av frivilliga skäl utan pga. den finansiella krisen plus deras nuvarande svåra politiska situation där det är svår att få fram beslut eftersom republikaner och demokrater inte kan komma överens.

    Mycket av Rysslands och Kinas militära utgifter är förankrade i att båda länder håller på att byta ut deras gamla utrustning. Men man kan också länka Rysslands upprustnings till hot från NATO, som diskuterat utökning av sin militära kapacitet i Europa. Indien sköt också i förra veckan upp sin första missil som kan bära kärnvapen, med först och främst Kinas ökande hot i åtanke. Vi har också en upprustnings om pågar i Mellanöstern som kommer att ha stor påverkan på de militära utgifterna.

    Så för att göra ett långt svar kort, jag tror inte att stagnationen av 2011 siffror visar på en nedgående trend och med en ökad spänning mellan många regioner i världen och en pågående upprustnings av många länder, kan detta mycket väl leda till att militärupprustningen intensifieras.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *