Tiggare är lata

På varje gata, i varje korsning i Jogja, Indonesien, hittar man en tiggare. De, oftast kvinnor och barn, går runt mellan bilarna och motorcyklarna i hopp om en slant eller två. Men redan under min första vecka här i Jogja fick jag höra något som jag inte hört förut. En äldre javanesisk man berättade för mig, en dag när vi fastnat vid ett rödljus och en tiggare kom fram till bilden, att: ”Människorna som tigger är lata. Det kan men vill inte skaffa sig ett riktigt, hederligt, jobb. Det har mobiltelefoner och allt.”

Jag tog illa vid av vad han sagt, det är inte så enkelt att bara för att man vill jobba så får man ett jobb. Men om det var någonting jag hade lärt mig under min första vecka var de att respektera de äldre. Så jag satt tyst och, antog att det var hans sätt att förhålla sig till all den fattigdom han upplevt och sätt varje dag i hela sitt liv.

När jag några veckor senare satt och käkade lunch med en indonesisk vän på en Warung (matställe) nära Jalan Maliboro som är den största gatan här i Jogja och den med flest turister, så kom det vid flera tillfällen fram folk och tiggde pengar, alternativt sjöng och spelade gitarr. Min vän blev väldigt irriterad och tyckte att de störde, och så sa hon något jag hört förut: ”ge aldrig pengar till de som tigger för det är lata.” Den här gången kunde jag inte hålla mig utan var tvungen att fråga varför. Hon förklarade då att de som tigger på gatorna är medlemmar i organisationer från landsbygden som åker tillsammans in med bussar till storstäderna för att tigga. Hon hade hört historier om tiggare som tjänar tre gånger mer varje månad än vad ett hembiträde gör.

Detta fick mig att minnas filmen ”Slumdog Millionaire” som jag sett några år tidigare. Filmen handlar om tiggarbarn i Indien som tvingas tigga åt någon organisation, medan dem inte får behålla något själva. Kan situationen vara den samma i Indonesien?

Regeringen i flera provinser i Indonesien har gått ut med kampanjer för att få stop på tiggandet. Bland annat har billboards satts upp i storstäderna där det uppmanas att inte ge pengar till de som tigger. På Billboardsen står det ungefär ”Caring doesn’t allways mean giving money”. I Jakarta har det till och med gått så långt att tiggandet och att ge pengar till tiggare är förbjudet, och kan leda till fängelsestraff eller böter. Argumenten går från att tiggare skapar kriminalitet och om vi slutar ge så kommer det försvinna till att välgörenhet ska stärka folk inte göra de beroende, vilket anses vara vad som sker när man ger direkt till tiggare på gatan.

Fortfarande tudelad över vad jag tyckte om ämnet frågade jag en av universitetslektorerna på Universitas Gadja Mada, här i Jogja. Han beskrev en liknade anekdot som den jag hört under lunchen några dagar innan: ”De som tigger tjänar bra pengar och när det blir tillfrågade om det vill ta ett riktigt jobb så tackar det nej, för på gatan tjänar bättre.” Han berättade även att han gav ofta pengar till tiggare när han var yngre, men nu 20-30 år senare ser han fortfarande samma människor tigga. Det har alltså inga ambitioner att skaffa sig är ärligt arbete, menade han.

Vidare berättade lektorn att allt grundar sig i tillit. ”Indoneser saknar tillit. Varje dag läser vi i tidningarna om korruption, och vi har en lång historia av diktatorskap och korruption, därför litar folk inte på stora organisationer som de NGO’s som existerar i Indonesien och jobbar med urban fattigdom. Det här är därför folk hellre ger till tiggare direkt och inte till välgörenhets-organisationer, för då vet man inte om pengarna kommer fram eller ej.”

Problemet att att pengarna som ges direkt till de som tigger är att pengarna oftast inte når fram till de som mest behöver de som mest, utan att tigga har blivit ett yrke i Indonesien. Att ge pengar direkt till tiggare i Indonesien anses alltså göra dem mer beroende, och inte självständiga. Det försetts i ett stadie där det troligtvis kommer befinna sig i resten av deras liv.

Efter regeringens stora satsningar med bilboards och böter och allt, så ser jag ändå folk ge pengar till tiggarna varje dag. I slutändan är det ju faktiskt så att Indoneser vill hjälpa, men än så länge så anses det inte finnas något annat sätt att ge till de fattigaste i samhället. Man kan resonera så att på det här sättet så borde åtsminstonde en del av pengarna nå det allra fattigaste, och det kanske är värt det pengarna som försinner på vägen.

Anna j. Wikman

annajwikman.se

Dela det här:
Kategorier: Arbetsmarknad, Asien, Fattigdom, Indonesien, Korruption, Tema

2 kommentarer

  1. Agnes Björn

    Tack Anna för en mycket intressant artikel! Tiggeri är alltid ett svårt ämne, speciellt när det kommer till barn och om de utnyttjas eller inte, som exempelvis barnen i Koran-skolor i Ghana, eller barn som tigger till sina skolor i Kenya till exempel.

  2. Tack Agnes!
    Ja, jag har även hört att visa av barnen som tigger här i Jogja faktiskt är ‘riktiga’ gatu-barn som är föräldrarlösa och tigger för att överleva. Det är svårt det där, för man har ju ingen aning hur alla dessa människor faktiskt har det, och det finns ingen tid att fråga alla heller…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *