Indonesiens kvinnor I

Indonesien är världens fjärde folkrikaste land och världens största muslimska land. Idag är Indonesien en republik, men tidigare var det en diktatur för att innan dess vara en holländsk koloni. Landet har haft ett stort ekonomiskt uppsving, men ändå klassas landet än idag som ett utvecklingsland, och gapet mellan fattiga och rika är stort. Dessa förändringar har påverkat det indonesiska samhället på många sätt. Modernisering, globalisering, urbanisering, större tillgång till utbildning och teknologisk utveckling har framför förändrats kvinnas roll i det Indonesiska samhället. Men på vilket sätt? Jag vill här dela med mig av historier från mina möten med javanesiska och indonesiska kvinnor under mina tre månader på Java, Indonesien. Jag börjar med Ibu (indonesiskans motsvarighet till engelskans Mrs), en försynt medelålders kvinna jag mötte under en av mina fältdagar.

Jag träffar Ibu utanför hennes stenhus i kampung Bendo, ett samhälle cirka 30 minuter med bil från centrala Yogyakarta, Indonesien. Ibu verkar blyg över att vi kommer och frågar efter henne, men samtidigt är det lätt att se att hon är stolt över att vi är där för att träffa henne och inte hennes man. Många av frågorna jag ställer gör henne nervös, det är inte varje dag som en boule, västerlänning, kommer hit, och nog aldrig för att höra just hennes historia.

Ibu har bott i kampung Bendo i hela hennes liv och marken där hennes och hennes mans hus står på har hon ärvt av sina föräldrar. Hon har två barn var av en, berättar hon stolt, är universitetsstudent. Själv slutade hon skolan efter högstadiet för att hjälpa till på familjens gård.

Hennes man jobbade tidigare som byggare och Ibu tog själv hand om hemmet och om familjens risfält. Men jorden vad näringsfattig och skörden var oftast väldigt liten. Hon berättar att det var ofta svårt att få pengarna att räcka.

Idag har hennes man bytt karriär och det har övergivit att försöka bruka den näringsfattiga jorden. Istället har hon öppnat en liten warung, vilket är ett litet gatukök, där hon säljer mat till folk i hennes kampung.  1992 rev de deras gamla traditionella javanesiska hus i bambu och byggde ett modernt stenhus. Huset har både elektricitet, en liten toalett inomhus, rinnande vatten och en stor veranda med klinkergolv. Det är där vi sitter nu på en träbänk, jag och mina två indonesiska vänner från Gadja Mada Universitetet, och pratar med Ibu. Mina vänner försöker så gått de går att översätta till engelska det Ibu tyst och blygsamt berättar på javanesiska.

Ibu’s man jobbar idag som scavenger, eller informell återvinnare, på deponin som ligger precis bredvid. Det enda som skiljer hennes hus från deponin är en smal asfalterad väg, och hon berättar att överge jordbruket och byggbranschen för att gå över till den informella sektorn och sälja material från deponin var det bästa beslutet hon och hennes familj tagit när det gäller familjens ekonomi.

Men vi är inte här för att prata om hennes mans arbete utan om ibu’s roll i kvinnoorganisationen i hennes kampung. För några år sedan gjorde några studenter från universitetet en fältstudie här och då uppmuntrade de kvinnorna att mobilisera sig och starta en kvinnoorganisation. När organisationen väl startade valdes Ibu till ledaren, och sedan dess har hon lett kvinnoorganisationen och de 90 hushållens kvinnor. Männen har traditionellt sitt politiska möte varje månad, så det här ska vara en slags motsvarighet för kvinnorna.

För mig ser Ibu inte ut som en ledare, men jag förstår snart att hon valdes på grund av att kvinnorna i hennes kampung litar på henne. Organisationen träffas två gånger i månaden och då ansvarar Ibu för Arisan, det indonesiska informella banksystemet som finns i princip i varje kampung på Java, där kvinnorna vid varje möte lämnar pengar i en pott och sen lottar de om vems tur det är att ”låna” pengarna, utan ränta. Pengarna används oftast till vardagliga utgifter som att köpa ny skoluniform till sina barn.

När jag frågar om kvinnoorganisationen sysslar med något mer ser Ibu skamsen ut och säger att det inte gör med så mycket mer, men hon lägger till ”än” och pekar på att hon skulle vilja skapa något program där medlemmarna kan förbättra sina färdigheter, det har hon hört att man kan få statligt bidrag för. Jag föreslår att det kan lära sig tillverka något av de material de hittar på deponin och sälja det vidare. Ibu svarar med ett försynt ”ja” och jag känner att det är dags att lämna henne ifred. När vi går ser hon lättad ut och jag undrar om hon någonsin kommer söka de där pengarna, och om kvinnoorganisationen någonsin kommer får en viktig roll i hennes kampung och på riktigt vara motsvarighet till männens politiska möten. Kanske finns organisationen just bara för att några universitetsstudenter berättade för kvinnorna att det borde finnas.

Anna J. Wikman

annajwikman.se

Dela det här:
Kategorier: Asien, Ekonomisk utveckling, Genus, Indonesien, Kultur, Sociala rörelser, Tema

En kommentar

  1. Tack för spännande läsning om Sydostasiens största ekonomi! Intressant också på SR om Starbucks och Starbikes (de mycket billigare kringscyklande kaffeförsäljarna) i Jakarta: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4967225

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *