Avfallshanteringsdilemma i Yogyakarta, Indonesien

Den informella sektorn har en viktig roll i avfallshanteringen i staden Yogyakarta, Indonesien. Bland tippade sopor sorterar människor ut sådant som går att återvinna och skapar sig på så sätt en inkomst som ligger väl över den de tidigare tjänat som fattiga risbönder. Nu planerar myndigheterna en biogasfabrik som istället skall hantera avfallet. Detta skapar en helt ny situation för invånarna i området.

– En biogasfabrik är ett naturligt steg i moderniseringen, och det nästa steget mot en hållbar utveckling, berättar Pak Ferry. Han är chef på organisationen Kartamantul ett landstingsliknande samarbete mellan tre kommuner i provinsen DI Yogyakarta, Indonesien, som arbetar för att integrera och förbättra infrastrukturen i staden.

– Vi måste ta hand om vårt avfall på ett bättre mer miljövänligt sätt, fortsätter han medan han visar upp framtidsvisionen för områdets avfallshantering och byggandet av biogasfabriken.

I dagsläget hanterar Kartamantul största delen av storstadens två miljoner invånares avfall och transporterar de till en deponi. Deponin ligger i utkanten av provinsen i ett område som tidigare var kuperat och grönt av risfält. Idag liknar platsen mest ett stort hål fyllt med plast och annat skräp i världens alla färger.

Kartamantuls planer är dock att istället för att dumpa avfallet på deponin så ska det i framtiden transporteras till en biogasfabrik och där omvandlas till energi. Idén kommer från förebilder i Frankrike och Tyskland där det redan existerar biogasfabriker tio gånger större än den som Kartamantul planerar att bygga i Piyungan precis bredvid deponin som då kommer att stängas.

En annan sida av avfallshanteringen
Men dumpning på deponin är inte slutskedet för soporna från Yogyakarta. I Piyungan arbetar i dagsläget över 500 människor som informella återvinnare, vilket innebär att de går igenom, samlar in och säljer plast, metal och annat material de hittar på deponin. Den informella sektorn skapar därmed både arbetsmöjligheter och genom materialåtervinning förbättras avfallshanteringen.

I Piyungan ser man deponin som ens största tillgång och områdets ekonomiska tillväxt beror i princip uteslutande på deponin.

– När jag var ung var alla familjer här jordbrukare. På den tiden gick de flesta knappt ut grundskolan, men idag har de flesta råd att skicka sina barn till universitetet, berättar Ibu Yati, en äldre kvinna boende bara några meter från deponin, och menar att det här är ett tecken på ett ekonomiskt uppsving i området.

– Klart det var svårt att först vänja sig, med lukten och småkrypen och så, men idag är det inga problem. Vi har anpassat oss, fortsätter Ibu Yati. En annan boende i området, Pak Agus berättar för mig att idag existerar det ingen arbetslöshet i området.

– …om man vill jobba så är det bara att göra det.

Formellt och informellt
FN-organet UN-Habitat arbetar med frågor om hållbar utveckling och bra boendeförhållanden i världens städer. De behandlar bland annat frågor gällande urbana miljöers avfallshantering och relationen mellan den formella och informella sektorn. De beskriver hur viktigt det är att städer i Syd, utvecklingsländer, bygger vidare på de redan existerande ofta helt eller delvis informella återvinningssystemet. De menar att de informella återvinnarna subsidierar resten av staden, eftersom de bidrar till en hög kvantitet av materialåtervinning och återanvändning, utan höjda avfallshanteringskostnader.

Än så länge accepterar dock inte den formella återvinningshanteringen den informella sektorn och de informella återvinnarna i Piyungan; de ses som att stå i vägen för utvecklingen.

– Vi har tappat kontrollen över deponin, men vi ska få tillbaka den. Så fort fabriken är byggd ska området övervakas dygnet runt. Inga obehöriga ska få komma in, berättar Pak Ferry.

Morgondagens bekymmer
Området kring deponin i Piyungan är alltså idag ett förhållandevis välmående nyurbaniserat samhälle som anpassat sig till de förhållanden som de fått tilldelade. När jag frågar Pak Agus om framtiden säger han uppgivet att folk i området har varit så fattiga så om deponin skulle försvinna skulle det nog kunna gå tillbaka.

– Morgondagens bekymmer är morgondagens bekymmer, tillägger han dock och menar att det är svårt att tänka sig en framtid utan deponin.

Om biogasfabriken byggs kommer alltså möjligheten att jobba som informell återvinnare i Piyungan att försvinna. Då kommer även en betydligt mindre del av soporna från Yogyakarta materialåtervinnas. Men framför allt kommer arbetstillfällena i Piyungan att minska kraftigt. Morgondagens kryper alltså närmare och närmare in på de boende i Piyungan, och snart är det inte längre morgondagens bekymmer utan dagens verklighet.

Anna J. Wikman

Dela det här:
Kategorier: Arbetsmarknad, Asien, Ekonomisk utveckling, Fattigdom, Indonesien, Konflikt, Miljö

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *