Krönika: Är Sverige en ansvarstagande global aktör?

Militär och säkerhetspolicys är inte ämnen som ofta diskuteras i officiella sammanhang i Sverige. Denna avsaknad speglar ganska bra helheten av den roll som Sverige har tagit inom multilateral nedrustningspolitik. Svenska statens brist på engagemang i nedrustning frågor har under 2012 blivit allt tydligare, genom Saudiarabienaffären samt svagt ställningstagande under många Förenta Nationer (FN)-konferenser, är det tydligt att Sverige har avsagt sig all skyldighet att förespråka internationell, och nationell, nedrustning.

Under 2012:s utrikespolitiska deklaration framgick det tydligt att Sverige numera talar genom EU vad gäller utrikespolitik. I vissa avseenden kan detta vara en bra strategi eftersom Sverige är ett litet land med begränsade möjligheter till påverkan. I andra avseenden kan det hindra Sverige från att ta en aktiv och ansvarsfull roll som global aktör. Ett klart och tydligt exempel på detta är kärnvapennedrustningsfrågan. Två av EU:s starkaste medlemsländer, Storbritannien och Frankrike, är kärnvapenstater och desto fler är NATO-medlemmar, vilket innebär att de står under USA:s kärnvapenparaply. Belgien, Nederländerna, Tyskland och Italien innehar genom sitt NATO- medlemskap amerikanska kärnvapenbomber på militärbaser i respektive land. Därför är kanske inte EU det bästa organet att gå igenom när det kommer till kärnvapennedrustning.  Till råga på detta så har EU:s medlemsländer just nu stora samarbetssvårigheter, och har till och med svårt att enas om de bör uttala sig som EU eller som respektive medlemsstater.

Österrike, som precis som Sverige är EU-medlem och icke NATO- land, är däremot en stark aktör i kärnvapenfrågan, vilket visar på att det inte är en omöjlighet för Sverige att ta en mer aktiv roll.

Sveriges brist på eget ställningstagande och avsaknad av transparens i interna debatter gör det svårt att veta vad Sverige står för och strävar efter. Bristen på transparens inom nedrustning och vapenexport blev tydlig när det uppdagades att Sverige sedan 2005 samarbetat med Saudiarabien för att bygga en vapenfabrik, ett land känt för rutinmässiga kränkningar av mänskliga rättigheter.

Vapenhandelsavtal
I juli kommer ett globalt vapenhandelsavtal (Arms Trade Treaty) att förhandlas i FN. Det finns ett generellt stöd inom FN:s medlemsstater att förhandla fram detta avtal, vilket visar på att en majoritet av världens länder anser att vapenhandeln bör ha större översyn och bör styras av en gemensam internationell standard. Trots detta kvarstår många frågetecken, t.ex. så råder det ingen konsensus på vad målet och syftet med detta avtal är. Medan vissa stater, generellt de stora vapenexportörerna, vill se att avtalet endast är baserat på handel, hoppas andra på att det är en möjlighet att förhandla ett robust och hållbart avtal som är grundat i stark humanitär standard som kan förhindra smyghandeln av vapen som i sin tur bidrar till våld, väpnande konflikter, kränkningar av mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt.

I Sverige, som räknat per person är världens största vapenproducent och exportör, är den officiella ställningen att ett vapenhandelsavtal bör utformas som ett verktyg som kan hjälpa oss att hantera de hemska konsekvenserna av oreglerad cirkulation av vapen med passande hänsyn till nationell säkerhet. Dock har Sverige nationellt visat stora brister på att själv bygga en nationell lagstiftnings som följer samma riktlinjer.

Sverige – Saudiarabien affären har klargjort att ny vägledning och ett nytt skärpt regelverk måste skapas. Det beslut som sedan 2011 har funnits i riksdagen att se över reglerna för Sveriges vapenexport till icke-demokratiska stater har än så länge inte genomförts. 1 juni meddelade, efter många månaders väntan, direktiven till denna utredning. En parlamentarisk utrednings ska nu tillsättas för att utreda Sveriges framtida vapenexport. Dock ska denna utredning inte presenteras fören 2014, vilket betyder att den nya lagstiftningen inte kommer träda i kraft fören år 2015-2016. Utrednings ska inkludera aspekter som ökat transparanse i svensk vapenhandel och relationen till global utveckling och säkerhet, vilket är mycket välkomnande. Dock nämns också att utrednings kommer granska konsekvenserna av vad en skärp export ”gentemot icke-demokratiska stater kan förväntas få, för Sveriges bredare bilaterala relationer, för den svenska exporten av krigsmateriel och tekniskt bistånd, för försvarsindustrin och för ekonomin i stort”.

Stora vapenexportörer, såsom Sverige, har en skyldighet att förhandla ett bra och robust vapenhandelsavtal både nationellt och globalt, eftersom de är ansvariga för de vapen som finns i cirkulation i världen. Frågan är vilket ansvar Sverige vill ta som en stor vapenexportör och vilka Sveriges skyldigheter är när det kommer till att sälja vapen till visa aktörer, svaret på detta kommer vi tyvärr inte ha fören 2014.

Andra multilaterala avtal
Sveriges roll inom andra multilaterala nedrustningsavtal och processer har också visat sig vara svag under de senaste åren. 2010 trädde konventionen om klustervapen (CCM) i kraft. Detta avtal förbjuder all användning, överföring och tillverkning av klustervapen. Konventionen förbjuder också sina medlemsstater, däribland Sverige, från att uppmuntra andra stater att använda vapnet. Trots Sveriges medlemskap i CCM stöttade regeringen ett alternativt lagförslag, drivet av stora klustervapentillverkare som USA, Kina och Ryssland, i november 2011. Om detta fördrag hade trätt i kraft skulle det ha inneburit, för första gången i internationell historia, att en betydligt svagare lagstiftning skapas än den som redan är i kraft. Fördraget innebar att klustervapen producerade efter 1980 skulle tillåtas att användas vilket skulle bidra till svagare skydd för civila i väpnande konflikter än vad CCM idag gör.

Även svenska företag som inte automatiskt förknippas med vapenexport har vinstintressen i den globala vapenhandeln. Detta visade sig i mars när International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN) publicerade rapporten ”Don’t bank on the Bomb” som visade att alla fyra stora svenska banker, Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank, har finansierat kärnvapentillverkare. Också Saab hamnade på plats 28 på Stockholms International Peace Research Institute (SIPRI) lista över världens 100 störst vapentillverkare.

Svenska staten utger sig för att stå för fred och säkerhet. Men vems fred och vems säkerhet? Att använda arbetstillfällen och den svenska ekonomin som ursäkter i utbyte mot att sprida osäkerhet och kränkningar av mänskliga rättigheter i andra länder bör inte vara acceptabelt. Också Sveriges egen demokrati blir ifrågasatt när diskussioner runt dessa ämnen uteblir eller endast pågar bakom stängda dörrar.

Gabriella Irsten

Dela det här:
Kategorier: Europa, Europeiska Unionen (EU), Förenta Nationerna (FN), Konflikt, Militär/krigsmakt, Rättssystem, Schweiz

Om Gabriella Irsten

Gabriella Irsten arbetar för Reaching Critical Will, ett självständigt program inom Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF). Här arbetar hon med policybyggnad och opinionsbildning för att skapa starkare nedrustningsverktyg, bl.a. genom att införliva mänskliga rättigheter och humanitära aspekter inom FN:s nedrustningsprocesser. Genom sitt arbete följer hon och analyserar ett brett spektrum av nedrustningsförhandlingar vid FN samt de viktigaste mänskliga rättighetsorganen. Andra arbetsrelaterade ämnen inkluderar militära utgifter, mänsklig säkerhet samt freds-och säkerhetsrelaterade frågor. Gabriella har en dubbel masterexamen i humanitära insatser, fredsbyggande och konfliktlösning (NOHA) från Ruhr-Universität Bochum i Tyskland och Uppsala Universitet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *