När tillväxten mattas av tar den strukturella ojämlikheten vid

Med en gini-koefficient på strax över 50 är Brasilien ett av världens mest ekonomiskt ojämlika länder. Cirka 50% av inkomsterna som genererades 2011 tillföll den rikaste tiondelen av befolkning jämfört med 0,8% till den fattigaste tiondelen. Ojämlikhet i inkomster befäster långtgående effekter för individers möjlighet att påverka och förändra sin livssituation.

Behovet av att komma tillrätta med de strukturella faktorer i landet som bibehåller ojämlikheten har kanske aldrig varit viktigare än nu då tillväxten, som tidigare varit en viktig bidragande orsak till att möjliggöra den positiva utvecklingen i form av fattigdomsreducering, statliga sociala program och ökande inkomstnivå, börjat svalna.

I Brasilien har den politiska viljan i kombination med gynnsamma ekonomiska förutsättningar resulterat i utmärkande ambitiösa satsningar på sociala program som exempelvis Bolsa Familia, Brasil Sem Miséria och Minha Casa, Minha Vida. Dessa program har haft en direkt inverkan på att landet under endast 10 år lyckats minska den absoluta fattigdomen från 30 till 20 procent, det vill säga 20 miljoner individer har lyfts ur fattigdom och misär genom monetära transfereringar, fått mer acceptabla levnadsförhållanden genom statliga bostadsprojekt och erhållit ökad tillgång till andra fundamentala förnödenheter för ett värdigt liv. Programmen har krav på olika former av motprestationer som identifierats som viktiga utvecklingsfaktorer, exempelvis att barnen måste närvara i skolan och följa det nationella vaccineringsprogrammet.

Vidare räknas nu 50% av Brasiliens befolkning till den allt mer köpkraftiga medelklassen med månadslöner mellan motsvarande 3500-14  000 svenska kronor. Framväxten av denna grupp framhålls som ytterligare en bekräftelse på landets framsteg. Medelklassen tillskrivs en viktig funktion för landets fortsatta utveckling, då dess ökande köpkraft samt konsumtionsmönster varit essentiella för att bibehålla och stimulera den inhemska ekonomiska aktiviteten och produktionen när världsmarknadsefterfrågan på brasilianska varor fluktuerat.

Medelklassen och de hushåll som lyfts från absolut fattigdom av de sociala programmen är dock sårbara. Enligt prognoser från Brasiliens statistiska institut, IBGE, uppvisas en avmattad tillväxttrend och prognosen för de kommande årens tillväxt är tydligt nedskruvad. En direkt effekt som en lägre tillväxt kan medföra är omfattningen av de sociala programmen, vilka främst finansierats av handelsöverskottet i statsbudgeten som genererats av intäkter från landets råvaru- och jordbruksexport. När världsmarkandsefterfrågan fluktuerar, som den på senaste tiden gjort då de största handelsparterna EU, Kina och USA har drabbats av ekonomisk recession, i kombination med låg produktivitet och konkurrenskraft i den Brasilianska varuproduktionen, förändras landets förutsättningar att tillhandahålla sociala satsningar till de fattigaste. Beroendet av transfereringar för att komma över fattigdomsgränsen och risken för individer att falla tillbaka i fattigdom om de ekonomiska förhållanden i landet skulle försämras är en sårbarhetsaspekt. Detta beroende belyser vikten av att identifiera de strukturella faktorer som bibehåller ekonomiska och sociala ojämlikheter och hindrar människor att förändra sin livssituation.

Även kreditanvändning med avbetalning har ökat markant bland medelklassen de senaste åren. I princip går allt att köpa på avbetalning vilket också har blivit en konsumtionstrend – Varför betala allt direkt om jag kan dela upp det och på så sätt handla mer idag? Detta konsumtionsmönster förlitar sig på att individers framtida inkomster och arbetstillfällen bibehålls, vilka i sin tur är avhängiga tillväxten i landet. Kärvare ekonomiska tider kanske inte går att konsumera sig ur om medelklassens löner och arbetstillfällen påverkas vilket ofta är fallet i recessioner. Studier visar dessutom att kunskaperna om hur kredit och räntor fungerar hos de nyblivna kreditanvändarna är bristfälliga.

Även om staten kan påverka konsumtionen genom stimulanspaket är pengar till konsumtion inte effektivt långsiktigt för ett lands tillväxt utan Brasilien bör fokusera på att uppmuntra privat sparande och investeringar, att ge krediter för investeringar istället för konsumtion vilket är motsatta fallet idag.

En påtaglig strukturell faktor som befäster ojämlikheten är kostnaden och kvaliteten på utbildning i Brasilien. För en familj eller ensamstående förälder som tjänar minimilönen på 620 real är det svårt att lyckas finansiera en privat utbildning för sitt barn vilket kostar från 500 real i månaden när barnen är små och ökar med åren och nivån på skolan. Om barnet får privat eller offentlig utbildning är i princip avgörande för barnets framtid, då de offentliga skolorna inte kan tillhandahålla den kvalitet och omfattning på utbildning som behövs för att förbereda en elev att klara inträdesproven till studier vid de gratis offentliga universiteten. Oavsett hur högt en ungdom bestämmer sig för att satsa är det inte mer än rätt att alla får möjligheten att fatta det beslutet själv, och det inte avgörs beroende på föräldrarnas ekonomiska klass.

Tillväxten och de sociala programmen har tveklöst gjort mycket för många i Brasilien, men nu när möjliga orosmoln hopar sig kan det anses dags att ta tag i landets ojämlikhetsproblematik, som ju ligger till grund för så många av landets problem, och inte bara förlita sig på att en fortsatt ekonomisk tillväxt minskar synligheten av orättvisorna.

Sofie Sjöborg

Dela det här:
Kategorier: Arbetsmarknad, Brasilien, Ekonomisk utveckling, Fattigdom, Hälsa, Latinamerika, Sociala rörelser, Utbildning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *