Bevisa att du är gay för turkisk militär

”Being gay is hard, one way or the other”.Som turkisk homosexuell man, att behöva bevisa din sexuella läggning för den turkiska militären är kanske det mest förödmjukande.

I Turkiet finns ingen lag som förbjuder homosexualitet. Istället har det blivit alltmer accepterat att vara öppet homo- och bisexuell, framför allt i landets större städer. Men diskriminering mot homosexuellas rättigheter är fortfarande utbrett i samhället i stort.

”’Att komma ut’ är inte så viktigt i sig, men jag ogillar att bli kategoriserad; det är inte alla gays som går på gym eller klär sig i trendiga underkläder. Sådana fördomar irriterar mig”, berättar A., en homosexuell man i 20-årsåldern, på en bar i Beyo?lu, Istanbul. Om någon skulle fråga om hans kärleksliv, har han inget emot att berätta, men påpekar menande att vem ska behöva veta vem du ligger med, oavsett sexuell läggning.

I Turkiet vill militären veta. Här är militärtjänstgöring obligatoriskt i minst sex månader för alla män mellan 20-41, men som homosexuell man är du ett undantag. Det finns dock ett ’moment 22’, nämligen att du måste kunna bevisa att du är homosexuell och inte bara använder sexuell läggning som en anledning att slippa ”tjäna nationen”.

”Därför finns den största gayporrsamlingen inom den turkiska militären”, berättar A. ”För att bevisa för dem att du är homosexuell, kräver dem foton och videos som visar dig som den passiva parten under samlaget. Det är väldigt förnedrande”.

Du kan dessutom bli kallad till ett militärt psyksjukhus och en så kallad ”rosa cell” där de undersöker om du är gay eller inte. ”Om du verkar hetro, accepterar de inte att du är homosexuell. Du kan till exempel bli tvingad att sminka dig, att bete dig feminint. Det är som ett fängelse”, säger A. Om de sedan intygar att du är homosexuell, blir du beviljad ett ”rosa certifikat” som bekräftar att du är befriad från värnplikt.

Certifikatet betyder dock försämrade chanser att få jobb. I Foreign Policy’sartikelDo Ask, Must Tell” (vars titel syftar till USA’s policy som tillåter gays i militären under principen ’don’t ask, don’t tell’) berättas att många turkiska homosexuella väljer att inte avslöja sin sexuella läggning eftersom att avstå från militären gör att du ofta blir okvalificerad att söka arbete på statliga institutioner. På anställningsintervjuer måste du kunna redogöra för varför du inte gjort värnplikt, medan undantag bara ges om du är psykiskt eller fysiskt ofärdig, eller homosexuell. Enligt A., ”Om du till exempel har pluggat till lärare, med ett rosa certifikat kan du inte få jobb statligt då de behandlar de dig som en pedofil”.

A. avslöjar också militärens nya strategi, vilken sägs användas som ett alternativ till de explicita fotona: ”många homosexuella berättar inte om sin läggning för sin familj, så militären säger ’ta hit dina föräldrar och kom ut framför oss’. Det är den nya tortyren. Mina föräldrar vet inget och jag vill inte komma ut till dem på ett sådant sätt. Du blir som en tredje klassens medborgare”.

Istanbul Gay Pride 2011 med över 10 000 deltagande. Årets parad hålls 1 juli.

Runt om i landet, trots att antalet organisationer som arbetar för att stärka GLBT’s (gay, lesbisk, bi- och transexuella) rättigheter har ökat, är diskrimineringen fortfarande utbrett. Amnesty International publicerade 2011 rapporten Not an Illness, Nor a Crime”, i vilken det rapporterades om bland annat utbredd diskriminering och sexton hatrelaterade mord under 2010. Trots detta har inget politiskt initiativ tagits från regeringens sida om skydd mot diskriminering och våld mot personer på grund av sexuell läggning.

”Being gay is hard, one way or the other”, menar A. och syftar på hur man som homosexuell fortfarande blir kategoriserad i samhället. För att slippa diskrimineringen och förödmjukelsen inom turkisk militär är hans plan att flytta utomlands.

För A. är det också en plan för att få vara närmare sin partner: sedan en tid tillbaka är han förlovad med en europeisk man. ”Jag vill inte lämna mitt land men känner mig tvingad”, säger han. För honom är det värt det. ”Jag vill kunna hålla min fästman i handen”.

Dela det här:
Kategorier: Asien, Europa, Mänskliga Rättigheter, Turkiet
Taggar: , ,

Om sofiahafdell

Studerar masterprogrammet Communication for Development på distans från Malmö Högskola och arbetar sedan juni 2012 som projektansvarig på Global Political Trends Center (GPoT Center) i Istanbul, Turkiet. Hon avslutade sin kandidatexamen i internationella relationer vid Malmö Högskola och har även studerat vid University of Sydney, Australien, och Istanbul Kültür University, Turkiet. Sofia har skrivit för FUF-korrespondenterna och webtidningen FUF i Världen sedan lanseringen 2012.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *