Strävan efter kontroll av den globala vapenhandeln.

Under juli månad träffades alla FN:s medlemstater i FN:s huvudkvarter i New York för att förhandla om den så kallade Arms Trade Trety (ATT), världens första globala multilaterala vapenhandels avtal. Denna månadslånga förhandling skulle avsluta den sexåriga processen för att nå en överenskommelse runt den globala vapenhandeln.

Under dessa sex år har bland annat fyra förberedande kommittéer anordnats som hade till syfte att diskuterat och strukturerat hur juli månads diplomatiska förhandling skulle gå till väga. I den sista av dessa förberedande kommittéer bestämdes det att avtalet endast kunde bli adopterat om det rådde konsensus mellan alla medlemsstater. Denna form av förhandling har fått en växande kritik inom det globala samfundet eftersom det har missbrukats som en veto-rätt i andra FN organ så som i nedrustningskonferensen i Genevé, som tack vara konsensus regeln har varit i dödläge i 15 år.

Redan i början av ATT förhandlingarna i juli blev det tydligt att många stater var oense om grundläggande frågor. Två av dessa frågor var vilken typ av vapen som avtalet skulle omfatta och vilka kriterier som skulle styra vapenexporten. De största åsiktsskillnaderna var om avtalet skulle inkludera ammunition, små och lätta vapen (så som pistoler, revolvrar, lätta maskingevär, granatgevär etc.) och om kriterier som brott mot mänskliga rättigheter (MR) och internationell humanitär rätt skulle styra staters export av vapen. Medan majoriteten av stater ansåg att dessa aspekter måste vara inkluderade i avtalet för att få ett verktyg som faktisk räddar människors liv, ansåg andra att detta skulle komplicera och politiserar avtalet. Många importländer var rädda att exportländer skulle använda MR- och humanitär rätt kriterierna i egen politisk vinning. Stora exportländer uttryckte även skepticism till att ammunition och små vapen skulle ingå i avtalet. Dessa frågor kvarstod till sista dagens förhandlingar och bidrog till att stater till slut inte kunde enas om ett avtal.

Behovet av ett vapenhandels avtal
Som jag har påpekat i andra inlägg har multilateral nedrustning och vapenkontroll inom FN länge varit isolerade från andra FN-organ. Detta har lett till att vissa regeringar är skeptiska till förhållandet mellan dessa frågor och mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt. Att separera frågor på detta sätt gör det kanske logistiskt lättare att arbeta inom FN, men tyvärr speglar inte denna praxis verkligheten. I verkliga livet är överflödet och den okontrollerad spridning av vapen inte isolerat från mänskligt lidande. Därför måste FN-systemet återspegla detta och bygga broar mellan institutioner för att bygga lämpliga verktyg för att hantera de moderna hot som människan idag står inför. Ett vapenhandelsföredrag är inte endast är ett handelsavtal, ett humanitär/mänskliga rättighetsfördrag, eller ett nedrustningsfördrag utan ett verktyg som innehåller alla dessa komponenter. Därför har ett vapenhandelsavtal stor potential att just koppla ihop vapenkontroll med mänskliga rättigheterna och att forma internationellt instrument med en holistisk helhetssyn som på ett effektivt sätt kan ta itu med verkliga problem i dagens värld.  En ATT hade kunnat vara en fantastisk möjlighet att bygga ett nytt modern verktyg som svarar till dagens utmaningar för människors säkerhet. Isolering av frågor som vi har sett det i internationella forum, räcker inte längre i dagens komplexa, globaliserad värld.

Vidare skulle en robust ATT kunna fungera som ett förebyggande verktyg mot konflikter och mänskligt lidande. De flesta av dagens befintliga FN instrument hantera endast konflikter och lidande efter att de har inträffat, men verkligt skydd kan bara förverkligas genom förebyggande åtgärder.

Idag kämpar vi för att utrota fattigdomen, väpnat våld samt andra orättvisor. Alla dessa frågor är sammanflätade och vi behöver därför en lösning som kommer att ta dem alla i beaktande. De har alla både direkta och indirekta kopplingar till spridningen av vapen. Knappa resurser används för att köpa vapen i stället för att användas till att minska fattigdomen och att uppfylla sociala och ekonomiska rättigheter. Dagens krigföring utkämpas inte längre på frontlinjen av arméer, det sker inom länder och samhällen, vilket innebär att spridningen av vapen har en direkt koppling till ökningen av civila dödsoffer. De alltför många vapen som är i omlopp i världen gör det lättare för aktörerna att använda dem för att kränka andra mänskliga rättigheter, liv och värdighet, både inom konflikter och privata hem. Vapenhandel bidrar till spridning av konflikter, tvångsförflyttning av människor, kriminalitet, kränker MR, hindra ekonomiskt och social utveckling och underminerar därigenom fred, mänsklig säkerhet och global stabilitet.

Frågan är om världens regeringar vill ta sitt ansvar för att förebygga konflikter och skydda sina medborgare och om de är villiga att göra ändringar i sin internationella agerande som kommer att förbättra människors liv. Den dystra sanningen är att många stater idag låter deras ekonomiska intressen styra deras vapenhandel. Det är ofattbart och oacceptabelt att vapen, en produkt som är tillverkad för att i huvudsak vålla människor skada, är svagare reglerade på den globala marknaden än vad handeln med bananer och leksaker är.

Dela det här:
Kategorier: Förenta Nationerna (FN), Konflikt, Mänskliga Rättigheter, Militär/krigsmakt

Om Gabriella Irsten

Gabriella Irsten arbetar för Reaching Critical Will, ett självständigt program inom Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF). Här arbetar hon med policybyggnad och opinionsbildning för att skapa starkare nedrustningsverktyg, bl.a. genom att införliva mänskliga rättigheter och humanitära aspekter inom FN:s nedrustningsprocesser. Genom sitt arbete följer hon och analyserar ett brett spektrum av nedrustningsförhandlingar vid FN samt de viktigaste mänskliga rättighetsorganen. Andra arbetsrelaterade ämnen inkluderar militära utgifter, mänsklig säkerhet samt freds-och säkerhetsrelaterade frågor. Gabriella har en dubbel masterexamen i humanitära insatser, fredsbyggande och konfliktlösning (NOHA) från Ruhr-Universität Bochum i Tyskland och Uppsala Universitet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *