Gästarbetares situation i Oman: Utvecklingens avigsida

Oman är en framåtskridande nation men förhållandena för de gästarbetare som bokstavligen, block för block, bygger upp landet, är likväl slavliknande och eländiga.

Sultanatet Oman har under de senaste 40 åren, tack vare oljeintäkter, genomgått en tillväxtboom. Landets utveckling och medborgarnas förbättrade livskvalitet har uppmärksammats internationellt och 2010 utnämnde FN:s utvecklingsfond, UNDP, Oman till det land som utvecklas snabbast i världen. Oman rankas även som ett av världens renaste länder och man behöver inte tillbringa mycket tid i landet för att inse att det stämmer. Fasaderna på de nya byggnaderna glänser i solen, stränderna är välstädade och inbjudande och vägarna kantas av ansade träd och blomsterarrangemang. Det är en trevlig upplevelse att resa genom landet och det är lätt att glömma bort dem som i gassande hetta sköter renhållning, bygg- och vägarbete.

Men om man stannar upp en liten stund är det omöjligt att missa alla arbetare. Av Omans cirka 2,7 miljoner invånare utgör utländsk arbetskraft omkring 800,000. Gästarbetarna härstammar främst från Indien, Pakistan och Sydostasien och majoriteten av dem har fattig bakgrund och kommer till Gulfen för att tjäna pengar för att kunna försörja sina familjer i hemländerna. Som icke-medborgare i ett land med endast ett tunt demokratisk membran på en autokratisk politisk struktur, saknar gästarbetarna inflytande över sina ofta brutala arbetsvillkor.

– Ingen bryr sig om deras välbefinnande, hävdar Ram Menon, som är förman vid en byggarbetsplats i huvudstaden Muscat.  Han berättar att byggnadsentreprenörerna ignorerar de lagar som har satts upp för att skydda arbetarna och att de omanska myndigheterna blundar för problemen.

Arbetarna lever under miserabla förhållanden här, fortsätter Ram. De jobbar vanligtvis mellan tio och tolv timmar per dag, sex dagar i veckan för en månadslön på runt 100 omanska riyal (cirka 1800 svenska kronor.) De bor i primitiva träskjul i läger utan luftkonditionering, det heta klimatet till trots. Toaletterna är bara ett hål i marken och de hygieniska förhållandena är icke-existerande så folk blir ofta sjuka och matförgiftade.

– Inte undra på att dessa läger är gömda för allmänhetens ögon, tillägger han. Jag tror att många fler skulle sympatisera med arbetarna här om de bara visste hur illa de faktiskt har det.

Ram berättar vidare att hans arbetare regelbundet hamnar på medicinska kliniker på grund av arbetsskador, värmeslag och uttorkning. Den bristande säkerheten på arbetsplatserna är ett stort problem i kombination med de långa arbetspassen och den extrema värmen.

Hassan kommer från Indien och har arbetat i Oman i snart ett år. Han vet hur det känns att arbeta ute på vägarna när det är 50 grader varmt.

– Många blir dåliga, säger han. Man blir svag och yr efter ett tag. Man måste dricka mycket vatten och försöka hålla huvudet nedkylt, annars får man värmeslag. Hassan pekar på den våta trasa som han har under hjälmen.

–  Det är svårt att jobba här, fortsätter han, men när jag förlorade mitt jobb i Kerala så hade jag inget alternativ. Livet i Kerala har blivit väldigt dyrt och som arbetslös finns det helt enkelt inget sätt att överleva. Man får ingen hjälp av staten, så jag var tvungen att söka jobb utomlands för att kunna försörja min familj.

Hassan vill inte säga sitt efternamn eller vara med på bild då han är orolig för repressalier från sin arbetsgivare. Liksom majoriteten av gästarbetarna i Oman rekryterades han via en förmedlingsagentur. Han var tvungen att lämna ifrån sig sitt pass vid ankomsten till flygplatsen och anlände till sin nya arbetsplats djupt skuldsatt till agenturen som hade lagt ut för hans transport, visum och andra kostnader.  Utan identitetshandlingar och med en skuld som gör det omöjligt att återvända hem är Hassan i princip sin arbetsgivares egendom. Det kommer att ta många år för honom att arbeta av skulden, och det är inte ovanligt att höra talas om att hur gästarbetare begår självmord efter att inte ha kunnat betala sina avgifter på de lån som de har ådragit sig. Självmord som gärna får se ut som olyckor eftersom man då kan få ut en livförsäkring till familjen därhemma.

Förmedlingsagenturernas arbetssätt har fördömts internationellt, men i Oman gör myndigheterna lite åt problemen, en bekväm skygglappsmentalitet då den billiga arbetskraften gagnar omanska intressen. Internationellt hamnar Oman ofta i skuggan av sina mer omtalade grannländer som Dubai och Saudiarabien. Så även i detta fall då relativt lite kritik har riktats mot Oman för den omänskliga behandlingen av dess utländska arbetskraft.

Och situationen kvarstår. Medan landets progression avancerar i rekordfart är det gästarbetarna som betalar ett högt pris för tillväxten. För dem är utvecklingen bara ett annat ord för misär.

Dela det här:
Kategorier: Arbetsmarknad, Fattigdom, Mänskliga Rättigheter, Mellanöstern, Migration, Oman

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *