På gränsen till Turkiet förloras hopp om Syrien

I takt med att dödssiffran i Syrien stiger flyr allt fler av landets befolkning det eskalerande våldet. Syriska Amir tvingades att ta sig till Turkiet när hans vänner fängslats och han visste att hans eget namn fanns listat hos Assadregimen. Idag är hans hopp om en förbättrad situation i hemlandet svärtat. 

Han blickar ut över Bosporen från stadens europeiska sida och talar om att Istanbul ser grönt ut i jämförelse med Syrien (jag tänker att jag många gånger har sagt det motsatta i jämförelse med Sverige). I Syrien är det mestadels ökenlandskap och – sedan 18 månader – gråa, dammiga och krigshärjade städer.

–       Här är också tystare, säger 25-åriga Amir som kom hit för bara tre veckor sedan. Han erkänner att han har känt skuld för att han nu kan sova lugnt om nätterna utan att längre höra bomberna falla intill sina hemkvarter.

Att ta sig ut ifrån ett stängt Syrien var dock inte utan risker. Amir flydde från Damaskus över de syriska bergen till Libanon där han stoppades av säkerhetsvakter och togs in för förhör. Efter att ha tvingats underteckna att han inte är sympatisk med den syriska terroriströrelsen som går emot Assad och genom att betala en av vakterna fick han sitt pass stämplat vilket kunde ta honom över gränsen till Libanon och vidare till Turkiet.

–       Jag hade tur, medger han. Jag lyckades gömma undan mestadels av mina pengar från vakten men han tog min hårddisk där foton på våldsamheter fanns dokumenterat.

Våldet trappas upp

Hans föräldrar och systrar finns kvar i familjens hus i centrala Damaskus – i ett distrikt som fortfarande anses säkert tack vare att det också är området för de statliga säkerhetsstyrkornas högkvarter. Trots det har han fått bevittna döda kroppar på gatorna utanför sitt köksfönster. Han pratar med sina systrar via Skype och de säger att man nu anses lyckligt lottad om man dödas med sina kroppsdelar i behåll. Amir instämmer uppgivet:

–       Vi är vana att leva bland striderna vid det här laget, det är bara så det är. Det är normalt för oss att gå och köpa bröd på morgonen och aldrig komma tillbaka hem.

Han beskriver hur konflikten trappades upp stegvis och chockerade människorna i Damaskus när regimens våld blev synliggjort.

–       Folket förväntade sig inte att något sådant kunde hända framför deras ögon. De [regimen] började ta till våld och arrestera män från demonstrationerna. Sedan tog de även kvinnor, och man började höra talas om våldtäkterna, och förstod alltmer av hur illa situationen var.

Samtidigt nåddes både det syriska folket och internationell media av nyheterna om hur unga pojkar – däribland 13-åriga Hamza al-Khateeb – som gripits under proteserna i Dara torterats till döds och om massakerna som började i Homs.

Organiserade stöd till folket

När situationen i Damaskus intensifierades organiserade Amir tillsammans med några vänner en grupp för att hjälpa de nödställda på Damaskus gator, många vilka kommit från städer som Homs med bara kläderna som de haft på sig. Han beskriver detaljerat hur de arbetade med att samla in pengar från Damaskus befolkning för att kunna skaffa alltifrån kläder och mat till blodtransport från sjukhusen – ett riskfyllt arbete eftersom regimen förbjuder stöd till de här människorna.

All kommunikation gruppmedlemmarna emellan kodades i sms och samtal eftersom deras mobiltelefoner antagligen avlyssnats. Ändå arresterades en av Amirs vänner och i ett snabbt tidsförlopp sköts en annan av gruppmedlemmarna till döds på öppen gata. Ytterligare två arresterades och en av dem, Nour – mamma till en 9-årig pojke – rapporterades senare död av säkerhetsstyrkorna.

–       Det var den värsta nyheten vi kunde få därför att det betyder att du avlidit av våldet om du dör i arrest, avslöjar Amir.

Krigets utveckling

Amirs föräldrar visste att han inte kunde stanna i landet. Han kommer från en välutbildad familj som varit kritisk till syrisk politik. I ett stängt Syrien har han aldrig kunnat lita på vad statlig media rapporterar. Istället har han själv sett utvecklingen i Syrien:

–       Många i Syrien förväntade sig inte att regimen kunde begå de allra grymmaste brott framför deras ögon. Jag förväntade mig det då, och jag förväntar mig fortfarande att situationen förvärras.

Syriska flyktingar vid den turkiska gränsen

Sedan mars 2011 har våldet mot det Syriska folket fortsatt att eskalera och enligt FN har antalet människor som dödats stigit till omkring 20, 000. Samtidigt har situationen tvingat hittills 235 000 flyktingar till grannländerna Libanon, Jordan, Irak och Turkiet, vilkas kapacitet att ta emot fler flyktingar kommer allt närmare bristningsgränsen. Bara i Turkiet har 80 000 flyktingar registrerats och ytterligare 10 000 står i kö för att ta sig in i landet. Av säkerhetsskäl görs nu gränskontroller vilka lett till att processen att ta in flyktingarna saktats ned.

I takt med att både dödssiffran och antalet flyktingar från Syrien stiger verkar landets framtid än mer kritisk. För Amir förlorades hans hopp om ett fritt Syrien över gränsen ut ur landet:

–       Såklart hade jag hellre velat vara kvar i mitt land. Jag planerade att börja studera igen i Damaskus, men den möjligheten finns inte längre.

Dela det här:
Kategorier: Demokrati, Flyktingar, Förenta Nationerna (FN), Konflikt, Mänskliga Rättigheter, Mellanöstern, Syrien, Turkiet
Taggar: , , ,

Om sofiahafdell

Studerar masterprogrammet Communication for Development på distans från Malmö Högskola och arbetar sedan juni 2012 som projektansvarig på Global Political Trends Center (GPoT Center) i Istanbul, Turkiet. Hon avslutade sin kandidatexamen i internationella relationer vid Malmö Högskola och har även studerat vid University of Sydney, Australien, och Istanbul Kültür University, Turkiet. Sofia har skrivit för FUF-korrespondenterna och webtidningen FUF i Världen sedan lanseringen 2012.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *