Civilsamhällets Kirgizistan

Image

Något som slår mig när jag nu hänger runt i Osj, Kirgizistan är gästvänligheten, vurmandet för staden och intresset att förbättra landet. Kirgizistan har regionens aktivaste civilsamhälle. Både internationella NGOs, nationella samt regionala organisationer har möjlighet att arbeta och utvecklas.  Något som grannländerna Uzbekistan och Tadzjikistan inte direkt har samma möjlighet till. Sedan Tulpanrevolutionen 2005 har det varit oroligheter runt om i landet, framförallt under juni 2010 i de södra delarna, och speciellt i Osj, där uzbeker och kirgiser rök ihop. Konflikten byggdes upp ur ett spänt läge och de två grupperna, som kommer från olika levnadssätt, uzbeker är ett urbant stadsfolk och kirgizer är från början, och till viss del fortfarande, ett nomadfolk, rök ihop med ett stort antal dödsfall som resultat. Det är ännu ett spänt läge mellan de båda grupperna. Medborgarna i Osj har efter konflikten hanterat situationen på olika sätt, som kan ses som så väl destruktiva som produktiva.

När en kris uppstår i ett konfliktområde med spända relationer etniciteter emellan finns det alltid en trygghet i den gruppen man ser sig tillhöra, man kan också finna tryggheten i att tillhöra en grupp med liknande synsätt på konflikten. I Osj har det utvecklats ett synsätt, speciellt bland unga, som fokuserar på ett konfliktfritt Osj. Många stannar vid tankar och drömmar medan andra tar det längre och agerar. Arbetssätten kan vara allt från att plantera blommor i olika delar av staden, såkallad guerillaplantering, att städa gator som är nedprioriterade eller besöka barnhem för utsatta grupper. Målet är ett mindre konfliktfyllt Osj och ett fungerande samhälle. Kirgizistan i stort och den södra delen specifikt utmärker sig som väldigt konservativt, där man gifter sig ung, har en, för oss i väst, föråldrad syn på könsroller och barnuppfostran. Det är också en aktiv studentstad där unga får ta plats. Dessa två klassiskt lite motsägelsefulla stadsbilder står sida vid sida i ett land där uppdelning är ett tema. Under junihändelserna 2010 var en av de stora dusterna att nationalstaten, huvudstaden Bisjkek och de norra delarna, inte reagerade utan lät händelserna fortgå i ett par dagar innan några som helst åtgärder sattes in, där blev uppdelningen ett ställningstagande som många invånare återvänder till.

Jag befinner mig alltså i en stad och ett land som är kontrasterat mellan olika etniska grupper, mellan produktivitet och destruktivitet, mellan konservatism och unga nytänkande studenter, mellan de som vill hitta lyckan på annat håll och de som vill arbeta för ett bättre samhälle på plats. Detta i ett land där geografin delar upp syd och norr med hjälp av en svårgenomkomlig bergskedja. Det som finns som gemensamt är gästvänligheten och den är jag här för att ta del av. Jag ska arbeta med Centralasiengrupperna och Youth of Osh, två organisationer som arbetar för att förbättra möjligheterna för civilsamhället att uttrycka sig, förena och engagera sig och jag hoppas därför under hösten kunna rapportera mer från Osjs gömda, välkomnande och glömda kvarter.

Dela det här:
Kategorier: Asien, Kirgizistan, Konflikt, Sociala rörelser

En kommentar

  1. Hej,

    Tack för ett intressant inlägg! Intresserar mig också för Centralasien varför det var extra givande läsning. Keep it up!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *