Vietnams landsbygd: varför så lite fokus på skolgång?

I Sydostasien är prioriteringen av utbildning ett stort problem. Tidigare var det stora problemet hur det inte fanns decentraliserad utbildning och senare var problemet att pojkarna prioriterades i skolorna. Nu visas ett nytt problem: skolor finns, men bara på en nivå. Vad händer efter grundskolan? Varför prioriteras endast grundskolan?

Förra veckan besökte jag en by norr om Da Nang (centrala Vietnam) och byn låg i ett jättevackert landskap med dalar och var en etnisk by med folkstammen Kathu. Kathufolket bodde tidigare ännu längre upp i bergen, men staten ville att de skulle flytta längre ner för att få ett bättre leverne. De facto är att de som stannade kvar i bergen 1975, har det bättre än dessa bönder som flyttade ner. Bönderna är självförsörjande vilket menar att de inte har en egen inkomst, utan skördar så mycket som de själva behöver för att kunna mätta de egna familjernas magar.

Byn är en del av ett distrikt som är fördelad på 11 byar och i varje by finns det 11 småbyar. I detta distrikt bor det cirka 3000 människor, varav är engelsktalande och i varje by finns det samtidigt 1 lärare och denne lärare utbildar endast på grundskolenivå.

– Förskola/Grundskola: 24 000 dong/år ($1)

– Gymnasieskola: 64 000 dong/år ($3)

Detta må tyckas vara små summor, men för folk som lever på att skörda majs och ris utan en grundtanke av att sälja, ses det här som större summor som man inte vill lägga. Jag träffade en familj där föräldrarna var bönder och går upp kl 05 varje dag. Kvinnan vävde även traditionella kjolar på fritiden. På Vietnams landsbygd har man inga vävmaskiner, utan använder den egna kroppen som vävmaskin. En kjol tar cirka 1 år att göra och om den säljs (vilket inte händer så ofta) vill kvinnan ha 2 miljoner dong för den ($100). Denna summan verkar vara relativt stor för en familj som inte lägger pengar på ”någonting”. Men de har mopeder som behöver bensin, männen röker jättemycket cigaretter (som ett tecken på välstånd) och de behöver även pengar för djuren som senare ska bli mat.

Med en årsinkomst på max 100 dollar väljer man att inte lägga pengar på utbildning när man vill ha barnen med sig på åkrarna. En annan anledning till varför de inte vill att barnen ska gå i skolan är för  att gymnasieskolan ligger såpass långt bort har man inte tid för transport. När det gäller framtiden för barnen ser föräldrarna att barnen kommer fortsätta i deras spår i byn, för att föra kulturen vidare.

Vietnam har flera utbildningspolicys, men har (som många andra länder) inte kommit längre än grundskolenivå. Jag tror att man får se det som ett steg på vägen och att Sydostasien är i en historisk process där skolgång (för alla) äntligen är en prioritet.  En otroligt stor del av Vietnams befolkning jobbar med jordbruk och många har även värderingar som gör att utbildning inte blir en stor satsning. Kulturella aspekter spelar en stor roll precis som ekonomiska aspekter och framtiden får helt enkelt visa vad staten kommer välja att prioritera. 

Dela det här:
Kategorier: Asien, Ekonomisk utveckling, Fattigdom, Kultur, Landsbygdsutveckling, Minoriteter, Utbildning, Vietnam
Taggar: , , ,

Om Kimberly Sandberg

Hej! Mitt namn är Kimberly, jag är 21 år gammal och är inne på mitt tredje år som student på programmet för Internationell kris- och konflikthantering (Umeå uni) som jag spenderar i Vietnam. Här studerar jag olika kurser i utvecklingsfrågor och planerar att lyfta fram de ämnen som jag finner mest intressanta här i bloggen. Hoppas ni finner det lika intressant som jag gör!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *