Rättegångarna mot Röda Khmererna – bringar onda men nödvändiga minnen

De utdragna rättegångarna mot tre av de högsta ledarna för Röda Khmererna är fortfarande högst aktuella i Kambodja. Inte minst för några veckor sedan, då ministern Ieng Thirith slapp sin rättegång på grund av dålig mental hälsa av demens och Alzheimers. Det finns skilda åsikter om rättegångarna. Det finns de som bara vill gå vidare, gräva ner hemska minnen och glömma allt det fruktansvärda som har hänt. Och de finns de som tycker att rättegångarna är som ett nödvändigt ont – de måste minnas för att det aldrig ska hända igen. 

Skallar funna i massgravarna på Choeung Eks killing fields

Skallar funna i massgravarna på Choeung Eks killing fields

Att prata om Röda Khmererna med kambodjanerna är lite känsligt. Kanske mer för mig än för dem förvisso, för jag har alltid stött på ärliga och raka svar när jag har frågat. Det är dock med en underliggande sorg i hjärtat som de berättar att en anhörig eller anhöriga dog: ”Tyvärr, så dog min far under Röda Khmererna. Han svalt ihjäl. Det var väldigt synd”.

De som anser att rättegångarna är nödvändiga säger att det handlar om två saker. Det första är rättvisa. De begick ett brott, de måste ställas till svars. Men det handlar aldrig om hämnd. Ingen människa är stor nog för att ta ut hämnd på någon. Det skulle aldrig vara rättvist om någon skipade rättvisa genom mord. För det andra så handlar det om att minnas och om kunskap så att det aldrig händer igen. Många av de Kambodjas unga vet inte vad som har hänt eller vill veta. Några förnekar till och med folkmordet och slavarbetet, något som är vanligt hos unga ute på landsbygden. Men varför tror folk inte på de överlevande? Svaret: En khmer skulle aldrig kunna göra något så hemskt mot sitt eget folk. Och det är just därför som händelserna som ägde rum mellan 1975-1979 anses vara så fruktansvärda – ca 2 miljoner kambodjaner dog på order av andra kambodjaner.

Historien om Röda Khmererna och Pol Pot är inget som är fastställt i någon lärarplan i Kambodja och inga studenter får lära sig något om evakueringen av Phnom Penh, slavarbetet och folkmordet i skolan. Det görs inga studiebesök på Toul Sleng Genocide Museum som ligger mitt i centrum av Phnom Penh eller till Choeung Eks ”Killing fields” utanför staden dit människor blev transporterade för att dö. De enda källorna till information de unga har är överlevande släktingar och medier som aktualisera händelserna nu under rättegångarna. Självklart finns det också NGOs som The Documentation Center of Cambodia (DC-CAM). De har sedan 1995 forskat och samlat material från Röda Khmerer-tiden med syftet att utbilda och bearbeta det som hände. De som vill veta mer om Röda Khmererna, Pol Pot och ta del av organisationens material går till DC-CAM.

Bilder av Röda Khmerernas fångar

Bilder av Röda Khmerernas fångar. Tagna av Röda Khmererna

Det är lätt att glömma bort att de som är lite över 30 levde under Pol Pots regim. Många av mina kolleger på organisationen där jag praktiserar levde under den tiden. Jag vet att några av deras släktingar gick förlorade. Jag skrev förut att kambodjanerna är stolta över sitt land och jag tror att just därför har många svårt att handskas med landets blodiga historia. Just som många andra länder som har genomgått ett folkmord, handlar det om att först acceptera sin historia och sen handskas med den. Många organisationer gör just det genom att arbeta med överlevanden, samla och bevara material och bevis med syftet att detta inte får hända igen. För vad de flesta kambodjaner inte vill se är en generation som inte vet eller tror på vad deras förfäder har varit med om. Just därför är rättegångarna så viktiga för kambodjanerna – det handlar inte mer om rättvisa än om kunskap.

Dela det här:
Kategorier: Kambodja, Sociala rörelser

Om Sofie Haglund

Nyutexaminerad informatör från Informatörsprogrammet med inriktning fred- och utvecklingsstudier på Linnéuniversitetet. Är just nu praktikant på NGO:n Cooperation Committee for Cambodia i Phnom Penh, Kambodja. Första gången jag var här var i våras när jag samlade material till min C-uppsats genom MFS-stipendiet. Trivs mycket bra och här ska jag leva och frodas tills årsskiftet och jobba på kommunikationsavdelningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *