Ja, hon kan – mot alla odds!

Att hon kan lika mycket som han är inte självklart överallt i världen, speciellt inte i Moçambique. I världens fjärde fattigaste land står tjejer lågt i kurs, men med fotbollar och livsviktig kunskap kan hon komma långt – mot alla odds. 

Hermengilda

Hermengilda

Den 11 oktober, uppmärksammades världens första internationella dag för flickors rättigheter. I Moçambique uppmärksammades detta av flera stora organisationer och myndigheter med temat: ”nej till tidiga äktenskap!”. Tidiga äktenskap innebär många gånger att flickor tvingas sluta skolan för att ta hand om hela hushållet och, alltför ofta, även egna barn. I Moçambique gifter sig hälften av alla flickor innan sin 18-årsdag. Det berövar dem deras chans att bara vara barn, att gå i skolan och det leder till att de i större utsträckning blir utsatta för våld och övergrepp när de blir ensamma fruar i sin nya familj.

I det hierarkiska samhället i Moçambique står flickor lågt i kurs och deras rättigheter kan inte nog uppmärksammas. Jag åkte till Moçambique första gången i september 2011 just för att uppmärksamma tjejers rättigheter. Jag tänkte starta ett fotbollslag för tjejer och lära dem om deras rättigheter, sex- och samlevnad och hur man förebygger HIV/AIDS. Men framförallt ville jag stärka tjejernas självförtroende och uppmuntra dem till att själva förändra sin livssituation till en som de själva bestämmer över.

Tjejerna i Albazine spelar mot alla odds

Tjejerna i Albazine spelar mot alla odds

Mitt fotbollslag utvecklades till projektet Futebol dá força (fotboll ger styrka) som idag finns i Moçambiques alla elva provinser med över 3000 aktiva tjejer som spelar fotboll och samtidigt lär sig allt det där livsviktiga som gör att de själva kan börja påverka sin framtid – och våga drömma om den. Projektet drivs nu av mig tillsammans med min moçambikiska partnerorganisation, Lurdes Mutola Foundation, och vi har hittills utbildat 148 unga volontärer – både män och kvinnor – som nu jobbar för tjejers rättigheter som fotbollstränare runt om i hela landet.

Alla tränare får utbildning och ett start-kit med material, och så får de en t-shirt. På t-shirten finns projektets logga och på magen står det ”Sim, ela pode” – ”Ja, hon kan” med stora bokstäver.”Ja, hon kan” har blivit projektets slogan, för i Moçambique handlar tjejfotboll fortfarande om att det ska bli accepterat att tjejer faktiskt får spela.

Många gånger är det spelarnas egna familjer som motsätter sig att döttrarna spelar fotboll – de måste ju hjälpa till med hushållet, hämta vatten och ved, laga mat, passa småsyskon (om inte egna barn) och göra allt för att vara alla till lags, och kan inte ha tid med ”sådant trams” som att spela fotboll.

Jag träffade en 12-årig tjej i Albazine, en timmes skumpig fyrhjulsdriven färd utanför huvudstaden Maputo. Hon heter Hermengilda, älskar att spela fotboll och är en riktig naturbegåvning. Hade hon varit född på en annan plats på jorden hade hon förmodligen redan idag börjat gå i fotbollstjärnan Martas fotspår. Jag träffade Hermengilda flera gånger eftersom hon aldrig missade en chans att gå på en fotbollsträning – tills en dag när hon plötsligt slutade komma.

Hennes föräldrar hade fått nog och satte ner foten: ”nu är det slut med trams, det är hög tid att du ska bli en riktig kvinna!”. Hermengilda blev förbjuden att gå på fotbollsträningar och skulle istället vara hemma och sköta hemmets alla sysslor. Men projektet och det vi kämpar för hade redan fått fäste. Hermengildas lagkamrater och tränare samlades och gick i gemensam trupp hem till Hermengilda och övertalade till slut hennes mamma att det trots allt var okej att spela fotboll, även om man är tjej. De slöt en överenskommelse, så Hermengilda får numera gå på träningarna om hon först gör klart allt hushållsarbete.

Några veckor senare var jag i Albazine och pratade med spelarna där om framtidsdrömmar. Drömmar är inte något som tjejerna i Albazine tillåter sig att ha, för det är oftast ändå inte de själva som bestämmer över sin framtid. Jag pratade med dem om att drömmar kan bli till mål som man faktiskt kan uppnå om man kämpar för det. Efteråt fick alla tjejer papper och penna och fick rita sina framtidsdrömmar som de hädanefter skulle tänka på som uppnåeliga mål.

Hermengilda ritade sig själv som professionell fotbollsspelare. Kanske kan hon spela i Sverige en dag? Eller Portugal? Helst skulle hon vilja spela i Moçambique, men där finns det ju ännu inte någon professionell damfotboll.

Bredvid sin teckning hade hon skrivit ”sim, ela pode” – ”ja, hon kan”. Och kan hon, kan nog professionell damfotboll också lyckas få fäste – mot alla odds, så att Hermengildas dröm blir ett mål.

"Ja, hon kan"

”Ja, hon kan”

Dela det här:
Kategorier: Afrika, Genus, Moçambique
Taggar: , ,

Om Cecilia

Social entreprenör, driver det egna företaget FC Change och föreläser om ledarskap, motivation och drivkraft. Initiativtagare och projektledare för Futebol dá força i Moçambique, ett projekt som syftar till att, genom fotboll, stärka tjejers självförtroende och ge dem konkreta verktyg för att förbättra sina framtidsutsikter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *