En tisdag i Osj

Varje morgon vaknar jag av att en äldre kvinna ropar ”shleb, malako, airan” (bröd, mjölk, surmjölk) med en stark och genomträngande röst. Då jag behöver mjölk öppnar jag fönstret och ber henne stanna, springer ner och betalar motsvarande tre kronor för en PET-flaska med dagsfärsk mjölk. Åter i lägenheten är vattnet avstängt då reservoaren är igensnöad. Detta har börjat bli en vana och jag har likt en kirgis ett dussin flaskor med vatten förberedda. Frukosten äts i en kall lägenhet med ett något varmare kök tack vare gasspisen.

 

Foto: Filippa Almlund

Iklädd tjocka ytterkläder och med datorväskan i handen går jag ner för trapporna i det leningrad-hus där jag bor här i Osj, Kirgizistan. Det är landets näst största stad men har långt ifrån de bekvämligheter som huvudstaden Bisjkek har. Skillnaden är som tydligast då man lämnar de tre huvudgatorna Kurmanjan Datka, Lenin och Masaljeva, vilket jag idag gör då jag tar en genväg på väg till kontoret där organisationen Youth of Osh sitter och där jag arbetar för Tamam och Centralasiengrupperna. Jag sneddar över den fallfärdiga bron till marknaden och funderar på vad min vän Bagdagul, som bor i byn Kara-Suu utanför Osj, berättade om den offentliga toaletten som föll samman med flera döda som resultat tidigare i år. Alla hus runtomkring, inklusive bron, verkar vara på väg att gå samma öde till mötes. Den vanligt ställda frågan om vi i Europa har en tåligare form av betong känns verkligen berättigad. Jag svänger vänster in på marknaden som är i full gång. Det är en av landets största och varenda skrymsle är väl använt. Den första delen är full av traditionella kläder och instrument. Den höga filthatten ”kalpak” säljs i olika former och färger, likaså rockarna ”sjapan” och stränginstrumentet ”komuz”. Längre in finns vardagsprodukter: strumpor, tops, konserver, leksaker och böcker. Allt har sin plats och sina grannar med exakt samma utbud.

Foto: Filippa Almlund

Efter marknaden väntar en förmiddag med elavbrott och ett fläckvis fungerande internet. En vitkålsfylld lunch och jag lämnar kontoret för att besöka ett av de barnhem som vi arbetar på. Jag hoppar på en ”marschrutka”, en van importerad från Tyskland med tysk reklam på sidorna, och funderar på om det kan vara anledningen till att många väljer att studera tyska på det prestigefulla Faculty of Foreign Language. Men jag påminner mig själv om vad en doktor i tyska berättat – intresset kommer från att det är lätt att få tyskt visum.

Foto: Filippa Almlund

Jag betalar motsvarande en krona, hoppar av och möter de kirgiziska volontärerna som jag arbetar med och vi utför de planerade aktiviteterna. Solen har gått ner och det är kallt. På hemvägen sticker det i näsan av alla sopor som bränns i högar längs med gatan. Jag går uppför för trapporna och in i köket, sätter på gasspisen och ullsockarna. Lägenheten är precis så kall som jag lämnade den.

Dela det här:
Kategorier: Asien, Kirgizistan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *