FUF tar tempen på den globala vapenhandeln

Amnesty Internationals ATT kampanjestart 2003, på Trafalgar Square, London. Foto: Amnesty International

Vapenhandelsindustrin är en lukrativ och fort växande industri som gynnas av begränsad insyn. Bristen på tydlig internationell standard och lagar för vapenhandel ökar tillgängligheten till vapen. Juli månads Arms Trade Treaty (ATT)-förhandling i New York skulle ha varit slutet på en sex år lång process för att reglera den internationella vapenhandeln. Dessvärre bordlades denna process då USA sista dagen av förhandlingarna begärde mer tid för att överlägga utkastet. 

Med endast fyra månader kvar tills det amerikanska valet var detta kanske inte förvånande. USA:s största vapenlobbygrupp, National Rifle Association (NRA), förespråkar det andra författningstillägget av den amerikanska konstitutionen, vilket ger rätten till privat ägarskap av skjutvapen. NRA har ett starkt inflytande i USA och i juli rapporterade Times Magazine att NRA har spenderat över 18,9 miljoner dollar sedan 1990 på lobbyverksamhet kring de amerikanska valen. NRA bedrev även stark lobbyverksamhet vid ATT-förhandlingarna eftersom det, enligt NRA, skulle påverka andra författningstillägget.

Trots att det demokratiska partiet i USA traditionellt är förespråkare av vapenkontroll har Obama, i motsats till sina företrädare, inte varit lika frispråkig gentemot vapenkontroll. Bill Clinton instiftade förbud mot överfallsvapen genom sin ’crime bill’ år 1994, och Al Gore förde en stark vapenkontrollpolitik efter skjutningarna i Columbine. Trots att Obama under 2011, efter att en kongressledamot och 18 andra blev skjutna under ett offentligt mötte i delstaten Arizona, åberopade en större debatt angående USA:s vapensäkerhet har detta ännu inte skett.

2010 års globala militära utgifter nådde 1630 miljarder amerikanska dollar medan FN:s totala årsbudget för dess freds- och säkerhetsarbete, utvecklingsarbete, humanitär hjälp och arbete med mänskliga rättigheters var på 2,7 miljarder dollar. Foto: UN Photos

Verkligheten bakom vapenhandeln
Sverige har, precis som USA, på pappret en stark nationell lag mot vapenexport. Sveriges lag fastslår att handel med krigsmateriel i grunden är förbjuden och att sådan handel endast får ske om den överensstämmer med svensk utrikespolitik. Sedan 2011 har även en intensiv diskussion pågått i riksdagen om ett så kallat demokratikriterium för svensk vapenexport. Saudiaraben-affären i våras och likaså när försvarsminister Karin Enström för några veckor sedan inte ville kommentera huruvida Nordkorea och Saudiaraben är diktaturer eller inte, visar på att detta kriterium ännu inte är uppfyllt.

Under 2011 sålde Sverige vapen till bland andra Thailand, Indien, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. En av Sveriges största mutskandaler, Boforsskandalen, rörde sig om en vapenförsäljning där indiska politiker anklagades för att ha tagit emot 11,7 miljoner amerikanska dollar från Bofors för att i gengäld importera svenska vapen. Detta tillsammans med anklagelserna om att Sverige sålde vapen till båda Iran och Irak under Kuwaitkriget och de senaste veckornas uppdatering om JAS-mutorna i Sydafrika visar att Sverige har svårigheter att följa sina egna lagar och förordningar.

Den svenska konstnären Karl Fredrik Reuterswärds “ twisted gun” står som en freds symbol utanför FNs högkvarter i New York. Foto: UN Photos/Rick Bajornas

Dessvärre är detta inget svenskt fenomen. Belgien, Tjeckien, Frankrike, Tyskland, Spanien, Ryssland och Storbritannien sålde alla vapen till Gaddafi, trots vetskapen om att dessa vapen löpte stor risk att användas till att kränka mänskliga rättigheter. Spanien och Storbritannien sålde även vapen till Mubarak under flera år. USA fortsatte sälja vapen till både Tunisien och Egypten under 2011, likaså Ryssland till Syrien.

Behovet av att reglera och kontrollera den globala vapenhandeln är således enormt. Under generalförsamlingens första kommitté i oktober antogs en resolution som inrättade en andra ATT- förhandlingskonferens från 18-28 mars 2013.

Trots att många stater fortfarande är oense om vissa grundläggande frågor, såsom om avtalet ska inkludera ammunition, små och lätta vapen och om kriterier som brott mot mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt ska styra länders vapenexport, finns det ett visst hopp om att denna runda kommer att gå bättre.

Foto: Amnesty International

Dela det här:
Kategorier: Europa, Militär/krigsmakt, Schweiz
Taggar: ,

Om Gabriella Irsten

Gabriella Irsten arbetar för Reaching Critical Will, ett självständigt program inom Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF). Här arbetar hon med policybyggnad och opinionsbildning för att skapa starkare nedrustningsverktyg, bl.a. genom att införliva mänskliga rättigheter och humanitära aspekter inom FN:s nedrustningsprocesser. Genom sitt arbete följer hon och analyserar ett brett spektrum av nedrustningsförhandlingar vid FN samt de viktigaste mänskliga rättighetsorganen. Andra arbetsrelaterade ämnen inkluderar militära utgifter, mänsklig säkerhet samt freds-och säkerhetsrelaterade frågor. Gabriella har en dubbel masterexamen i humanitära insatser, fredsbyggande och konfliktlösning (NOHA) från Ruhr-Universität Bochum i Tyskland och Uppsala Universitet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *