Återvinnarnas stad – om Kairoborna som lever av sopor

Sophantering i utanför Kairo. Foto: Isabella Axelsson

Det är morgon vid berget Muqattams fot i östra Kairo och en lastbil fullastad med sopsäckar vaggar fram över groparna i jordvägen. Människor sitter i soporna längs med husväggarna och sorterar dem efter färg och material. Svarta plastflaskor sorteras tillsammans med mörkblå och vita plastflaskor tillsammans med gula. Flaskorna mals till plastflis genom en maskin för att sedan packas i kuber och säljas. En stor del av den återvunna plasten säljs till Kina och blir till nya produkter som kan säljas till ett lägre pris. 

I Muqattam återvinns upp till 90 procent av soporna som samlas in, en siffra som kan jämföras med företag i väst som ofta bara klarar av att återvinna 25 procent.

Wagdys släktingar lever i Muqattam och arbetar med plaståtervinning:

– Det handlar om att använda det man har, menar han.

Folk kallar det här området för Garbage city, men Wagdy föredrar att kalla det Recycling city. De som samlar in soporna kallas i folkmun zabaleens, ungefär sopsamlare, efter arabiskans zabal som betyder skräp.

Kairos zabaleens beger sig tidiga morgnar ut i bostadsområden med åsnedragna vagnar och lastbilar för att samla in sopor från hushåll och överfulla containrar på gatan. Barn och unga pojkar hjälper ofta till med arbetet på gatorna. Tillbaka i Muqattam sorteras soporna, något som traditionellt utförs av kvinnorna, och säljs till sophandlare som sedan processar materialet och säljer det vidare. Många handlare har gjort bra pengar på sopaffärerna, men de flesta zabaleens är fortfarande fattiga.

– Jag ser dem här i Muqattam i rena t-shirt med huvudet högt, men ute i Kairo går de med smutsiga kläder och nedböjt huvud.

Wadgy tror inte att de skäms för sitt jobb. Kanske handlar det mer om hur andra ser på dem än hur de ser på sig själva.

Ice Kairo är en mötesplats för folk som jobbar med miljö och hållbar utveckling. Heidi kom till Kairo från Tyskland för många år sen och har sen dess arbetat för olika miljöinitiativ. Hon säger att hon vill städa upp Kairo och har drivit ett projekt som hon kallar ”Let’s talk about trash” som använder sloganen ”recycling minds” för att försöka ändra Kairobornas attityd och i förlängningen beteende kring sopor. Heidi bor i förmögna Maadi i södra Kairo. Bredvid ligger ett slumområde.

På taken ser man vilka familjer som återvinner vad. Plast, glas, metall eller textil. Organiskt avfall går till djuren. Foto: Isabella Axelsson

De fattiga människorna kommer in i de rikas område för att tjäna dem. Även Heidi motsätter sig benämningen på sophämtarna:

Zabal betyder skräp, jag kallar dem ”collectors” (samlare), de ger folket den service de vill ha.

Kairo är en metropol med sina drygt 20 miljoner invånare. Minst 40 procent av befolkningens avfall samlas in av zabaleens. De hanterar ungefär sju ton sopor om dagen.

Soporna förvaras i och utanför hemmen. Plasten sorteras efter färg för att sedan malas ner till småbitar.

Lukten från smält plast sticker i näsan men Wagdy hävdar att ångorna inte är farliga.

– Vissa återvinnare smälter plasten här på plats i Muqattam, men det beror på hur beställarna vill ha den.

Majoriteten av alla zabaleens i Muqattam är koptiska kristna. Kopterna är en minoritet i det sunnimuslimska Egypten och utgör ungefär 10 procent av befolkningen. Muqattamkopterna kom till Kairo från södra Egypten för ungefär 70 år sedan. Länge bodde de nära Imbada i nordvästra Kairo, men på 70-talet tvångsförflyttade staten dem och de hamnade i området kring berget Muqattam. Det sägs att en av anledningarna var att de höll grisar, något som inte var populärt hos muslimer. Grisarna är det mest effektiva djuret för att ta hand om organiskt avfall –  de äter allt.

Från början var området till viss del präglat av kriminalitet och droger. Det saknades också avlopp, elektricitet, skolor och sjukhus. Befolkningen i Muqattam har även lidit under utbrott av hepatit som de fått från sjukhusavfall bland soporna. Detta drabbade framförallt kvinnorna som var de som sorterade soporna och fick till följd en förhöjd spädbarnsdödlighet. 1981 fick Muqattam pengar från ett av Världsbanken initierat program, och deras levnadsstandard förbättrades långsamt. Det flyttade även in ett antal välgörenhetsorganisationer i området.

År 2009 bröt svininfluensan ut. Egyptens regering bestämde sig för att avliva alla grisar, något som drabbade många zabaleens hårt. Nu håller de istället getter, höns och kor, men dessa är inte i närheten så effektiva på att ta hand om organiskt avfall.

Ett enkelt sätt att använda sitt organiska avfall är att kompostera det. Väster om Kairo, omgiven av öken, ligger staden Haram. Där finns Mellanösterns enda maskkompost enligt kompostansvarige Mohammed. Maskarna är importerade från Australien. I början var det bara en och en halv liter mask, men nu är det betydligt fler. Mohammed lyfter på det översta lagret jord och där krälar det av maskar. Komposten som maskarna lämnar efter sig är av högsta kvalitet och säljs till ett pris av cirka sju egyptiska pund (vilket motsvarar ungefär detsamma i svenska kronor) per kilo.

Kompost och solceller. Foto: Isabella Axelsson

Även en del miljömedvetna Kairobor använder kompost hemma för att ta hand om sitt organiska avfall. Men Wagdy tycker att det ibland är svårt att få människor att ändra på sitt beteende:

– Många vill bara arbeta och tjäna ihop till sitt uppehälle, varför ska de bry sig om de här sakerna?

Kairo är kanske vid första anblicken en smutsig stad, men skrapar man på ytan finns det mer att upptäcka.

Dela det här:
Kategorier: Afrika, Egypten, Miljö, Minoriteter, Sociala rörelser

Om IsabellaAxelsson

Jag är en 28-årig student som läser Mellanöstern och Nordafrika-studier och reser så ofta det ges tillfälle.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *