En närmare titt på internationella samarbeten i Kirgizistan

Samarbeten över landsgränser kan ställa stora krav på så väl organisationsnivå som individnivå. För att höra hur den här typen av samarbeten kan se ut i realiteten har jag pratat med Nurzaada Avazbekova från Osj, projektledare för en lokal volontärorganisation och Gustaf Sörnmo som har arbetat med att stötta lokala organisationer och projekt genom bland annat Centralasiengrupperna.

Gustaf Sörnmo. Foto: Filippa Almlund

 

 

 

 

 

Jag träffar Nurzaada Avazbekova på ett nyöppnat kontorskollektiv i Bisjkek, ett lokalt initiativ där vem som helst kan arbeta för 13 öre minuten. En symbolisk plats för ett civilsamhälle som tar för sig. Nurzaada förklarar för mig att sådana ställen inte finns i de södra delarna av landet, där hon är aktiv.

Jag är här för att prata med henne om hennes arbete med ett svenskstartat projekt inom organisationen Youth of Osh. Hon börjar att berätta om när hon 2011 fick möjlighet att åka till Sverige.

– Det var så häftigt att komma till Lund och se hela vägar och äldre kvinnor cykla helt obehindrat på gatorna, skrattar hon och fortsätter; jag blev även djupt imponerad av mängden samarbeten de svenska organisationerna som jag kom i kontakt med hade. Alla  organisationer med samma målsättning var nästan en och samma organisation.

Ungefär två år tidigare, 2009, hanterade även Gustaf Sörnmo kulturkrockar då han första gången åkte till Kirgizistan letandes efter organisationer att samarbeta med.

– Det var en chock att se så stora skillnader. I Bisjkek kändes många organisationer som luftslott. De var helt skapade efter vad internationella givare ville höra, vilka projket som gick att söka. Ett projekt kunde handla om radioaktivt avfall, ett annat om ungdomar. Det var många tjänstemän från Sovjettiden som hade lärt sig att försörja sig så. I Sverige är det inte direkt ett vanligt karriärval. Där ligger det ofta ett större åtagande och intresse bakom.

Gustaf ändrade även sin syn på samarbete:

– När jag fann likasinnade organisationer ville jag arbeta tätt med dem. Jag har tidigare arbetat med organisationer i Paraguay och Albanien där det har varit strikta givare/tagare-relationer. Men något jag lärt mig av arbetet här är att inte se flöden mellan länder utan att se länder som ihopkopplade, som en global aktivistgrupp som arbetar tillsammans.

När jag lyssnar på Nurzaada som berättar som sina erfarenheter av internationella organisationer fokuserar hon mycket på det positiva. Men när jag frågar om exempel dyker även exempel på misslyckade internationella samarbeten upp. Ett  återkommande exempel  är officiella representanter från USA som år efter år presenterar amerikanska system, framförallt skolsystemet, för universitetsstudenterna.

– Den enda anledningen att studenter går dit är för att träna engelska. Varje gång frågar alla samma frågor, det är systematiskt och ett otroligt slöseri med tid som skulle kunna användas mycket bättre. Få av studenterna kommer ha chans att studera i USA ändå.

Det är tydligt i vissa fall när kommunikationen brister i internationella samarbeten, som när den hyrda tolken pratar fel språk och när den USAID-sponsrade skaterampen i parken alltid står tom. Då känns det hoppfullt när både Nurzaada och Gustaf säger:

– Man kan bygga så mycket gemensamt istället för att lite på varsitt håll.

Dela det här:
Kategorier: Asien, Kirgizistan, Sociala rörelser
Taggar: ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *