Återträff med fattigdomen

I veckan träffade jag min vän Maria som jag lärde känna förra året här i Valparaíso. Varje gång vi träffas får jag en ordentlig tankeställare kring vad fattigdom är. Är det att ha låg inkomst, vara obildad, eller är det kanske en självupplevelse som inte går att mäta utifrån?

Vi träffas ute på en av bargatorna i Valparaíso Maria, dottern Belen och jag. Belen fyller 17 år dagen till ära vilket vi firar med en flaska rom. ”Idag är första dagen vi festar på hela sommaren, vi har inte haft tid till annat än arbete”berättar Maria. Jag svarar med en medlidande blick, vet vad det innebär för dem.

Marias växte upp i en fattig Mapuchefamilj (Chiles ursprungsbefolkning) i södra Chile. De hade knappt om mat periodvis och regn och vind trängde in genom hålen i taket. Någon utbildning var det inte tal om för hennes del utan hon fick börja arbeta vid 11 års ålder. Sedan dess har hon arbetat hela sitt liv, ibland med upp till tre jobb samtidigt. Idag jobbar hon med att plantera träd för kommunen och hon säljer även diverse saker på en filt på gatan om kvällarna. Hon har byggt sitt eget hus där hon bor med sin man och deras två barn. Hon har med en livsvilja lik en superkraft arbetat sig till en betydligt bättre tillvaro idag än den hon var given från födseln. Hon är inte längre bland de fattigaste.
Under en månad tjänar Maria runt 2400 kr.

Det är oundvikligt att grubbla över det häpnadsväckande faktum att jag får 500 kr mer i bidrag för att studera av svenska staten än vad Maria tjänar ihop genom en månads hårt arbete. Hon förtjänar så mycket mer och jag har ännu inte gjort mig förtjänt av mitt bidrag.
Sverige och Chile sätter väldigt olika värde på sina medborgare. I Sverige ses man som en möjlig tillgång för samhället som man investerar i gemensamt (gratis utbildning, alla olika typer av bidrag mm), meden i Chile verkar man inte se den enskildes möjliga samhällsnytta utan man reduceras till att vara till nytta för sig själv och sin familj endast.

När hon nu har en dräglig tillvaro själv är hennes nästa steg att ge sina barn bättre förutsättningar än vad hon själv fick. Nyckeln är utbildning. Dottern Belen är 17 år och går sista året på motsvarande gymnasiet. Hon planerar att nästa år gå ett år förberedande skola för universitetet. Hennes långsiktiga mål är att utbilda sig till apotekare.
Sonen José är 15 år och har en 90% hörselskada. Han går därför på en skola för döva. Hans  framtid är betydligt mer begränsad berättade hans lärare för mig. Mycket beror det på en allmän missuppfattning att döva endast klarar av arbeten som inte kräver att man kommunicerar. José kommer troligen som majoriteten av de döva i Chile få arbeta med att ensam sköta någon typ av maskin.

När jag frågar Maria hur det går för dem svarar hon inte direkt utan ser på mig först med en en lidelsefull blick innan hon berättar att hon nyligen insett att hon inte har råd att satsa på båda sina barn utan tvingas välja Belen framför José. Hon förklarar att Belen har förutsättningar att skaffa en universitetsutbildning, något som José på grund av sin hörselskada antagligen aldrig kommer att göra. Om Belen lyckas och till slut får ett okej betalt arbete kan hon stödja sin lillebror som aldrig fick en ordentlig chans. Här handlar det inte om vilja utan om rent pragmatiskt tänkande, förklarar hon för mig.

Belen berättar om hur Chilenare dömer folk väldigt snabbt. Under det senaste året har de haft råd att köpa några få märkeskläder: ”Det är ingen som tror att vi verkligen haft råd att köpa dem, de tror att vi stulit dem när vi faktiskt har jobbat hårt för dem…här i Chile dömer vi varandra hårt” säger hon.

Jag kommer aldrig att glömma Marias ord från ett samtal från förra året: ”Jag frågar mig ofta, varför jag? Varför har Gud gett mig så stora utmaningar? Jag har fortfarande inte fått något svar.”

Dela det här:
Kategorier: Chile, Fattigdom, Latinamerika, Utbildning
Taggar:

Om Samuel Grönvik

Studerar journalistik i Chile genom Biskops-Arnö Folkhögskola och passar på att kombinera studierna med mitt intresse för utvecklingsfrågor. Jag är särskilt intresserad av frågor kring arbete, utbildning, konsumtionssamhället och demokratifrågor.

2 kommentarer

  1. Patricio

    Enastående observationer om människoödet på södra klotet. Gillar din berättar teknik. Man kanske ska säga om Mapuche folket att de är en av flera av Chiles ursprungbefolkningar, eftersom det finns Aymara, Huiliches, och några till som ännu lever om än väldigt få av dem.

  2. Magnus

    Det är naturligtvis nyttigt att få perspektiv på sin tillvaro genom att möta andra som lever under andra villkor men det hjälper inte att dem att själv ha dåligt samvete för att man är priviligierad. Det första är förstås att inse att du är det, priviligierad, och sen göra det bästa av situationen. Det tar tid att bygga en god förståelse för det men du är nog bättre rustad än de flesta, i ditt intresse för medmänniskor och deras situation.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *