En av världens farligaste städer

– Förklara för mig en gång till varför du ska åka till El Salvador? sa min farmor till mig veckan innan jag åkte. Varför kan du inte göra praktik i Spanien,  där pratar de ju också spanska?
Min farmor oroar sig för allt, vilket innebär att jag i normala fall inte fäster så stor vikt vid hennes förmaningar. Men den här gången tänkte jag att hon kanske har rätt, det kanske är en väldigt dum idé att åka.

San Salvador beskrivs som en av världens farligaste städer. Mordstatistiken är skrämmande och rånen är många. På UD:s hemsida läser jag att jag ska undvika folksamlingar, förbereda mig mentalt på att bli rånad samt inte stanna för att hjälpa till vid olycksplatser (“då dessa kan vara fingerade”).

Otryggheten är inte bara en realitet för utlänningar som jag, salvadornaerna är också rädda. Mest av allt är de dock trötta och arga. Trötta på kriminaliteten och arga på de kriminella gängen och på politiker som inte gör tillräckligt. Staden har hamnat i en negativ våldsspiral. Bristen på arbete, möjligheter och sociala trygghetssystem driver ungdomar in i gängen. Det är också just dessa ungdommar som drabbas mest av våldet, eftersom de flesta morden sker emellan rivaliserande gäng.

För varje mord tappar människolivet i värde. Situationen tär på samället. Den sliter isär och bryter ner. Men det finns också en annan sida av myntet, en mycket lönsam sida. Otryggheten har blivit en industri, och då syftar jag inte bara på gängens kriminella beskyddarverksamhet, utan främst  på de stora säkerhetsbolagen. Säkerhetsindustrin omsätter miljontals dollar och har ett stort politiskt inflytande i El Salvador. Det finns således människor som tjänar pengar på det faktum att männisor är rädda. Att vart och vartannat gathörn och butik befolkas av en vakt med skjutvapen, och att fler och fler salvadoraner väljer att flytta till så kallade “gated communities”.

Samtidigt som säkerhetsindustrin spirar finns det mycket lite forskning på vilken effekt alla dessa beväpnade “vigilantes” har på kriminaliteten. Säkert är i alla fall att de bidrar till en känsla av trygghet (även hos mig), samt att de leder till ännu fler vapen i samhället.

Jag tycker att det är svårt att hitta balansen. Att finna nivån där jag besitter en hälsosam och rationell rädsla, en rädsla som får mig att vidta nödvändiga säkerhetsåtgärder, utan att begränsa mitt liv i onödan.

I telefonen lovar jag farmor att jag ska vara försiktig, men jag berättar inte för henne om det ironiska i att jag varje dag riskerar livet i den farligaste, men långt mindre uppmärksammade, aktiviteten som finns här i landet. Nämligen att ge mig ut i traffiken.

Dela det här:
Kategorier: El Salvador, Fattigdom, Konflikt, Latinamerika, Okategoriserade

Om JoannaKorbutiak

Jag bor till vardags i Uppsala, men befinner mig just nu i El Salvador för praktik på den feministiska kvinnororganisationen IMU (imuelsalvador.org). Praktiken ingår som en del i min Politices kandidatexamen, där jag har statskunskap som inriktning. I smyg drömmer jag dock om att bli journalist.

Kommentera gärna på mina blogginägg och berätta vad ni vill läsa mer om när det gäller El Salvador och Latinamerika.

En kommentar

  1. Johannes Rodén

    Spännande att läsa Joanna! Känner igen mig mycket, efter tiden som inneboende hos nicaraguansk gästarbetarfamilj i slumområdet i La Carpio, Costa Rica som Sidapraktikant (vi gick ju samma språkkurs innan). Det väckte också tankar om säkerhet som en klassfråga. Familjen jag bodde hos svalt inte. Barnen kunde gå i grundskola och sjukvården var gratis. Men. Polisen sket i vad som hände i La Carpio. Där tog den costa ricanska välfärden slut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *