”Den som betalar bestämmer”

Vi måste prata om det faktum att det finns en konflikt mellan givarländer och mottagarländer när det gäller makt och inflytande över biståndsprojekt, samt en motsättning mellan önskan att utvärdera projektens effektivitet och att faktiskt utföra dem effektivt.

 

Min morfar sa alltid till min mamma att ”den som betalar bestämmer”, jag tror att han främst pratade om makten inom en familj, men uttalandet går att applicera på dagens bistånd. Givarländer som Sverige besitter makten att besluta över vilka organisationer och projekt som får del av biståndskakan. Vilket kan tyckas logiskt eftersom det är svenska skattepengar som finansierar det hela. Biståndet präglas således av samma logik som välgörenhet, den rike bestämmer var pengarna ska gå och den fattige får tacksamt tacka och ta emot. Vi tänker ofta att det är bra att det är såhär, för om vi inte lägger oss i så kanske den maktfullkomlige diktatorn stoppar alla pengar i egen ficka, eller så kanske pengarna används för att promota värderingar som går på tvärs med våra svenska uppfattningar. Jag tänker också så ibland. De främsta exemplen rörande detta är kanske det så kallade budgetstödet, och svenska utvecklingsprojekt rörande kvinnors rättigheter.

Inflytande
Budgetstödet innebär att Sverige ger pengar direkt till staten i mottagarlandet, varpå denna får fördela pengarna såsom de anser bäst. Den här typen av bistånd har fått mycket kritik på sistone, inte minst av Gunilla Carlsson som inte tycker om det eftersom Sverige saknar inflytande över var pengarna går och inte kan utvärdera dess effekter. Andra menar att budgetstödet är ett mycket effektivt bistånd, då det ger mottagarlandet möjlighet att planera långsiktigt och lägger makten över biståndet där kunskapen om behoven är som störst.

Eftersom Sverige är ett land som kommit långt i jämställdhetsfrågor tänker nog många att det är bra att vi har stort inflytande över projekt som rör de här frågorna. Vi förutsätter att vår kunskap och våra värderingar här i väst är bättre än partnerorganisationernas i mottagarländerna. Övertygelsen om att givarländerna alltid vet bäst och den makt som det medför är dock i många fall skadlig. Under George Bush tid som president i USA ändrade han exempelvis reglerna så att organisationer som fick del av amerikanskt bistånd förbjöds syssla med familjeplanering, en förändring som bland annat fått stora negativa konsekvenser för arbetet med HIV/AIDS prevention i många länder.

Utvärdering
Den andra motsättningen som också rör makten över projekten handlar om utvärdering av biståndsprojekten: mätning av resultaten, samt uppföljning av vad pengarna använts till. Detta för att givarländerna ska kunna veta vilket bistånd som fungerar och inte, för att kunna veta var pengarna ska satsas i framtiden, revisionen av pengar är dessutom viktig för att undvika korruption. Detta är också helt logiskt från givarländernas perspektiv. Vi vill att pengarna ska gå dit de är tänkt och vi vill satsa på projekt som får effekt. Om vi bortser från hela diskussionen om huruvida det går att mäta resultat, så går det ändock att konstatera att det ökade fokusen på utvärdering, uppföljning och revision fått till följd att organisationerna i givarländerna måste lägga större och större fokus och resurser på att tillgodose detta. De här resurserna tas ifrån själva utförandet av projekten, vilket får till följd att organisationerna inte kan göra lika mycket i fält.

I praktiken
Häromdagen intervjuade jag en vän som jobbar för ett av San Salvadors universitet, han är psykolog och jobbar med många projekt som rör problemen med gängkriminalitet som präglar landet. Han berättar att givarorganisationernas okunskap om den nationella kontexten och deras ensidiga fokus på att få medlemmar att lämna gängen står i vägen för andra strategier som enligt forskning är effektivare i kampen mot kriminaliteten.

Min chef, på den ickestatliga salvadoranska organisationen som jag gör min praktik på, beklagade sig häromdagen över dessa ökade krav. Organisationen går på knäna ekonomiskt och inga extra pengar ges för att genomföra dessa utvärderingar. ”Vi måste lägga mer och mer tid på att skriva rapporter och kopiera kvitton att skicka till givarorganisationerna, för varje ny sak vi måste rapportera får vi mindre tid att ägna oss åt själva projekten. Mindre tid med de kvinnor och ungdomar som vi gör det här för.”

Jag säger inte att det här är enkelt, men jag menar att vi måste prata mer om det. Frågan är hur, och om, vi kan göra en i grunden så ojämlik relation som den mellan givar- och mottagarländer mer jämbördig.

Dela det här:
Kategorier: Bistånd, Demokrati, El Salvador, Latinamerika, Okategoriserade

Om JoannaKorbutiak

Jag bor till vardags i Uppsala, men befinner mig just nu i El Salvador för praktik på den feministiska kvinnororganisationen IMU (imuelsalvador.org). Praktiken ingår som en del i min Politices kandidatexamen, där jag har statskunskap som inriktning. I smyg drömmer jag dock om att bli journalist.

Kommentera gärna på mina blogginägg och berätta vad ni vill läsa mer om när det gäller El Salvador och Latinamerika.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *