Blind och brusten i Georgien

I Zugdidi finns det en liten organisation för blinda individer. Georgien är inget land som är särskilt väl handikappsanpassat och svårigheterna för de blinda är många. Men det svåraste för dessa blinda kvinnor att handskas med är inte bristen på blindstavar och blindtext utan de traumatiska minnen som de bär med sig.

En solig söndagmorgon står jag och inväntar min kollega Neka. Vi är inbjudna till en organisation här i Zugdidi som arbetar med blinda människor. Organisationen är den enda av sitt slag i landet och fungerar som mötesplats för blinda i olika åldrar samt deras familjemedlemmar.
Det första som slår mig när jag och Neka kommer in i organisationens lokal är ”varför finns det en TV apparat här?”. Neka verkar inte alls finna detta särskilt märkligt och förklarar att det kan beror på att organisationens grundare och chef (som inte är blind) ju bor i detta hus. Möteslokalen är hennes vardagsrum, något som är mycket vanligt förekommande här för små organisationer.
På landsbyggden i Georgien finns det inga blindhundar, inga blindstavar, inga böcker med blindtext, inga övergångsställ med tickande ljud (fast å andra sidan finns det inga övergångsställ som bilister respekterar och stannar inför i alla fall). Med andra ord är detta inte det lättaste landet att ha ett handikapp i, särskilt inte blindhet.
Den lilla lokalen är fylld av omkring femton kvinnor i varierande åldrar som till en början är lite blyga men som snart knappt kan vänta på deras tur att få berätta om sina livsöden och tankar. När de börjar prata rinner orden ur dem med kvicka och känslomässiga ord så Neka ger upp sitt tappra försök att tolka deras historier direkt till mig. Jag får istället min sammanfattade översättning när vi efter några timmar är på väg därifrån. Då går det upp för mig varför så många av de blinda blickarna var tårögda. Dessa kvinnor var inte blinda från födseln, de har blivit blinda på grund av att deras kropp helt enkelt stoppat förmågan att se efter att de varit med om traumatiska upplevelser. En av kvinnorna hade blivit kidnappad när hon var tretton och tvångsgift med mannen som kidnappat henne. Hon blev blind i samma stund som hon födde deras första barn. En annan kvinna blev blind efter att ha blivit kidnappad och massvåldtagen. Ytterliggare en kvinna blev blind efter att hon såg bomber falla från plan under kriget 2008 och träffa hennes hus med resten av hennes familj inuti.
”Doktorn har sagt att de kan få tillbaka sin syn om något lycklig och kul händer i deras liv” berättar Neka.
”Har någon lyckats med det?” frågar jag och inser hur skeptisk jag låter.
”En av kvinnornas döttrar som var med på mötet har försökt sitt bästa. Hon lärde sig att spela piano för att göra sin mamma lycklig genom att vinna en musiktävling. Dottern fick första pris, men hennes mamma är fortfarande blind. Dottern sa att hela tävlingen snarare kändes som en förlust än som en vinst på grund av det”.
Jag och Neka traskar förbi ett trasigt hus med fallfärdiga väggar och stora hål i de delar av taket som fortfarande sitter kvar. ”Jag vänjer mig aldrig. En del historier är bara för svåra att sätta sig in i” säger Neka och ser sorgsen ut. ”Ledsen, man jag kan inte översätta alla historier för dig. De är bara för hemska”.
Och jag tänker att jag nog aldrig kommer att sluta att förundras över hur mycket och hur tydligt effekterna efter ett krig och konflikt lever kvar i den utsatta civilbefolkningen. Det är inte bara byggnader och hus som är fulla av sprickor från bomber och beskutningar, människors själar är också djupt sårade. Men själar är svårare att renovera, riva och bygga om.

Dela det här:
Kategorier: Europa, Georgien, Minoriteter

Om SofiaStrive

Sofia rapporterar om ämnen som diskuteras, händelser som förändrar, åsikter som uttrycks eller förtrycks samt personer som verkar under ytan. Den lilla individen, det lagom stora samhället och egna luddiga personliga resonemang.

Efter ett halvårs vistelse i en liten "stad" på landsbyggden i västra Georgien, vilket ni kan finna inlägg om, har hon nu rullat vidare och bor för tillfället i Kosovos huvudstad Pristina. Här i Kosovo praktiserar hon på svenska ambassaden och hänger med en stor blandning finuriga människor av alla dess slag.

4 kommentarer

  1. Hej Sofia,
    tack för alla fina och intressanta inlägg! Vi hör att det idag har varit oroligt i Tbilisi under en demonstration mot homofobi (http://www.dn.se/nyheter/varlden/upplopp-i-georgien-vid-demonstration-mot-homofobi). Vi hoppas att du och dina kollegor som arbetar med mänskliga rättigheter, och kanske var i närheten av demonstrationen, mår bra. Om du vet mer om händelsen hade det varit jätteintressant att höra mer om just denna händelse som till och med nått Sveriges traditionella media! Kanske ett ämne för ett nytt inlägg?!
    Ta hand om dig!

    Mvh/
    FUF

    • Sofia Strive

      Jag var mitt i demonstrationen. Vi var ett litet gang pa omkring 200 som forsokte samlas for att genomfora demonstrationen mot homofobia och for sexuella minoriteter. Dock var det over 5000 motdemonstranter och de brot muren av poliser och borjade springa mot oss, vissa bavapnade med brannasslor och stavar. jag var ensam utsand representant fran min organisation men hittade nagra nyfunna vanner i demonstrationen. Polisstyrkan var obevapnad och ville inte ta tydlig sida. de hjalpte till att evakuera mina meddemonstranter och hade bussar redo for detta samtidigt som de inte aktivt arbetade for att stoppa motdemonstranterna fran att bryta sig fram (enligt vad jag kunde se). Bussarna for att ta folk darifran hann bli fulla innan jag och mina vanner hann dig men vi lyckades soka skydd i en liten ramaffar. Dar gomde vi oss tills polis och nagra snubbar fran the department for foreign affairs i hemlighet bokstavligen smugglade ut oss fran omradet. Nagra manniskor (oklart hur manga) blev attakerade, vissa av bussarna, journalister blev attakerade och vissa bilar (bland annat den hollandska ambassadorens) blev attakerade. Jag mar bra och ar full av energi for att sprida information om detta. Jag blir sa upprord nar homofober agerar i kyrkans namn och jag blir arg over det statment som gjordes igar och som resulterade i att motdemonstrationen blev sa kraftig.

      Jag uppdaterar bloggen om detta sa fort jag har tid och mojlighet men jag kommer att spendera nagra dagar i Tbilisi nu under helgen och kommer da ha begransad mojlighet till detta.

      over and out

      • FUF:s kansli

        Skönt att höra att du mår bra, trots att du var mitt uppe i det! Vi ser fram emot att höra dina tankar och reflektioner kring det som pågår när det lugnat sig lite och du har tid och möjlighet att berätta för oss här hemma!
        Glöm inte att meddela vänner och familj i Sverige, som vet att du var där, att du är okej!

        Vänliga hälsningar/
        FUF (Ylva)

  2. Rebecka

    Sofia!
    Skönt att höra att du är okej! Vi är många som tänker på dig här hemma…
    Bra skrivet som alltid, men ta hand om dig vännen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *