Demonstration 17 maj eskalerar då homofober anfaller demonstranter i Tbilisi

Det var svårt att tro sina ögon då 10000 protestanter rusar emot den lilla skaran demonstranter och öppet visar sitt hat mot homo-, bi- och transsexuella på huvudgatorna i Georgiens huvudstad Tbilisi.

Det första jag möts av då jag kliver ut från tunnelbanana på ”liberty square” i Tbilisi för att ansluta mig till demonstrationen mot homofobi är en enorm mur av georgiska poliser och total förvirring.

Muren av poliser stoppar möjligheterna att ta sig till mötesplatsen för demonstrationen som organisationen Identoba har arrangerat. Då jag utan framgång försökter mosa mig igenom polisstyrkan inser jag att hela Rustaveli Avenue (en av de största huvudgatorna i Tbilisi) är full av motdemonstranter. Nog visste jag att det skulle bli en motdemonstration och protester riktade mot denna hbtq- vänliga demonstration, men att det skulle ha denna omfattningen hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Den 17 maj, datumet för denna demonstration är Internationella dagen mot homofobi och transfobi (IDAHO – International Day Against Homophobia and Transphobi).

Jag får ögonkontakt med en ung kille som ser lika förvirrad och förvånad ut som jag känner mig. Han och hans vänner drar snabbt med mig i sitt gäng för att försöka samla resten av anhängarna till IDAHO demonstrationen. Förvirringen är stor och deltagarna till vår fredliga demonstration är splittrad på grund av att motdemonstranterna bokstavligt talat intagit hela Rustaveli Street och för att polisbarriärerna hindrar folk att förflytta sig och samlas.

Vi väntar utan att veta på vad och plötsligt fylls gatan av ett stort tumult. Alla börjar skrika och springa åt olika håll och poliser ryter åt oss på georgiska något som jag misstänker betyder ”fly för fan”. Det som var tänkt att genomföras som en fredlig demonstration mot homofobi eskaledar till ett våldsam kaos där präster och män jagar ungdomar runt stadens huvudgator för att slå dem sönder och samman.

Våra anhängare till den fredliga lilla demonstrationen bestog av omkring 200 personer. Men motdemonstranterma var över 10 000 personer bestående av allt från ungdomar ditforslagde med skolbussar för att delta, arga män och kvinnor samt gamla uppklädda skäggiga präster. De bar påkar, träpallar, stenar och knippen med brännässlor (som har religiös koppling) för att attackera med. I Georgien anser omkring 95 % av befolkningen  att homosexualitet är en sjukdome eller i alla fall något som bör undvikas men att det skulle kunna ta så våldsamt uttryck som det här gjorde hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

Polisen i Georgien är van vid demonstrationer och protester men trots det bar de ingen utrustning för att lättare kunna stoppa protestanterna från att ta sig igenom polisbarikaden. Trots att jag personligen anser att polisen hade kunnat utrusta sig bättre (dock inte menat att de borde varit beväpnade med vapen) så var deras hjälp för oss demonstranter viktig och avgörande.

UN women i samarbete med polisstyrkan hade förberett bussar för att i värsta fall kunna forsla folk från platsen. Nu blev utfallet värre än någon kunnat förvänta sig och när de arga protestanterna började jaga efter oss flydde folk in i bussarna för att inte bli nerslagna. Bussarna fylldes snabbt och jag och min lilla grupp av nyfunna vänner kom inte med eftersom vi inte ville lämna en tjej som haltade på efterkälken.

I efterhand hörde jag att vissa av dessa bussar på vägen från platsen blev attackerade av protestanterna. Fönsterna blev sönderslagna och protestanterna tog sig in i bussarna och anföll dem.

Våldet på gatan eskalerade och polisen hade ingen makt att stoppa den enorma massa av protestanter som skrikandes kom emot oss. Jag och mina vänner lyckades i sista stund slänga oss in i en liten ramaffär för att söka skydd. Ägaren rynkade på näsan men kunde inte slänga ut oss.

Hade mina georgiska språkkunskaper varit bättre hade jag förstått protestanternas slagord som ”vi sla stena ihjäl alla bögar”, ”död åt syndarna” och ”bögar är inte en del av Georgien” – nu fick jag det istället översatt för mig från vår tillflyktsort bland guldramar och porträtt.

Affärsägaren slängde arga blickar på oss och frågade med avsmak i rösten min killkompis ”så du är inte kristen?”.
”Jo, jag kan faktiskt vara BÅDE kristen och homosexuell” svarade han. Kvinnan kokade av ilska. ”Om du går klädd sådär så förstår jag att de vill slå ihjäl dig därute. Försvinn ur min affär med ditt folk annars säger jag till dem på gatan att ni gömmer er här”.
Till slut smugglades jag och mina vänner ut ur affärern en och en för att i en bil med en chaufför från någon avdelning på the ministry of foreign affairs bli körda till en tryggare del av stan.

Demonstrationens budskap var att vara emot homofobi och betydelsen av just en sådan demonstration just i Georgien, har utifrån dagens utlopp aldrig vara tydligare. På grund av tumultet och de överagressiva protestanternas agerande var det dock helt omöjligt att genomföra den planerade demonstrationen.

Vad som stör mig är att många av protestanterna till denna lilla planerade demonstration använder argumentet att homosexualitet är ett västerländskt påfund som Georgien borde ta avstånd från för att bevara sig egen kultur, men samtidigt arbetar landet aktivt av ekonomiska skäl för att närma sig och integreras med EU.

Att de använder den georgisk ortodoxa religionen som medel för att få med sig anhängare är också högst upprörande. Homofobin är väl utspridd i landet och gårdagens händelser är ett tydligt bevis på det. Att antalet anhängare till de våldsamma protestanterna var så hög har till viss del att göra med att patriarken till den georgiskt ortodoxaa kyrkan dagen innan demonstrationen (16 maj) gjorde ett uttalande. I uttalandet menade han att homosexualitet är en sjukdom och uppmanade myndigheter och civila att protestera mot och stoppa demonstrationen eftersom han menade att en sådan demonstration bör betraktas som en skam för landet och en ”kränkning av majoritetens rättigheter”.

Detta var andra gången som en demonstration som denna planerades att genomföras. Förra året var alltså första gången och då blev utfallet tyvärr liknande detta årets fast antalet deltagare på de båda sidorna var då inte lika stort som iår. I och med fredagens våldamheter finns risken att motivationen att arrangera en ny demonstration mot homofobi nästa år har försvunnit.

Oklart antal demonstranter blev skadade och skärrade, journalister blev skadade och fordon förstörda av protestanterna.  Många internationella samfund och ambassadörer ställde sig bakom demonstranterna och beklagade händelseförloppet. Då jag diskuterat fredagens händelser med äldre georgier menade majoriteten att homosexualitet är något oförståligt och att demonstranterna borde ha förstått att det inte är någon bra ide att arrangera dessa slags event där de går emot landets kulturer för Georgien är helt enkelt ett land där majoriteten av befolkningen är emot homosexualitet i olika utsträckning. Därmed inte menat att alla instämmer med protestanternas vilja att ”stena ihjäl alla bögar” men många som jag talat med verkar dela en skräck för att ”gay-folket” ska sätta dessa ”syndens tankar” i huvudet på deras barn, vilket i deras mening hade varit förrödande, av någon för mig oförstålig anedning.
En del av de jag diskuterat med använder det underligga argumentet att homosexuella i Georgien har samma rättigheter som resten av befolkningen och att de så länge de inte ”skapar så mycket uppmärksamhet på gatan” kommer att fortsätta att ha rättigheter. Med andra ord, om de inte syns eller hörs så blir de inte diskriminerade? Hur stämmer det överrens med yttrandefrihetslagen egentligen? Jag bara undrar… Vad dessa georgiers argumentet, enligt mig, faller på är att hela samhället genom attityden som majoriteten av befolkningen delar gentemot homosexualitet är vad som skapar övergripande diskriminering i hela samhället. Detta resulterar inte bara i att det är få homo-, bi- och transsexuella som vågar komma ut med sin sexuella läggning, utan även att många av dem flyttar ifrån landet så fort de kan för att de helt enkelt inte kan stå ut med samhällets framställning och föreställning om dem.

Ännu ett sorgligt faktum i sammanhanget var då jag senare på dagen lugnade nerverna över några glas hemmagjort vin med mina nyfunna vänner och en av dem sa: ”Ja om det blir likadant nästa år så vill jag inte delta på denna demonstration igen. Detta är inte ett land där homo- eller bisexuella är välkomna, vilket är anledningen till att jag flyttar utomlands och studerar i USA”. Kommer homofobin därför segra i Georgien eller har gårdagens händelser kunnat resa diskussion och skapa nödvändig uppmärksamhet till frågan?

Dela det här:
Kategorier: Demokrati, Europa, Genus, Georgien, Konflikt, Mänskliga Rättigheter, Sociala rörelser, Yttrandefrihet

Om SofiaStrive

Sofia rapporterar om ämnen som diskuteras, händelser som förändrar, åsikter som uttrycks eller förtrycks samt personer som verkar under ytan. Den lilla individen, det lagom stora samhället och egna luddiga personliga resonemang.

Efter ett halvårs vistelse i en liten ”stad” på landsbyggden i västra Georgien, vilket ni kan finna inlägg om, har hon nu rullat vidare och bor för tillfället i Kosovos huvudstad Pristina. Här i Kosovo praktiserar hon på svenska ambassaden och hänger med en stor blandning finuriga människor av alla dess slag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *