Verkligheten i en indisk textilfabrik

I Tamil Nadu, en av Indiens sydligaste delstater, möter jag Malliga. Hon är en 21-årig kvinna som under tre och ett halvt års tid arbetade i flera olika textilfabriker i landet. Malliga berättar om långa arbetsdagar i den heta fabriken och om hur barnarbetare göms undan när inspektioner sker. 

Malliga vid en av symaskinerna hon lärt sig sy på. Foto: Josefine Nilsman

Malliga vid en av symaskinerna hon lärt sig sy på. Foto: Josefine Nilsman

Malliga har tre äldre systrar. När hennes äldsta syster gifte sig var hennes familj tvungen att låna pengar till hemgiften av penningutlånare. Hennes familj är lantbrukare och helt beroende av en bra monsun för att kunna försörja sig. För att ha råd att gifta bort alla fyra döttrar blev lösningen att Malliga började arbeta i en textilfabrik när hon var femton år gammal.

– Det var första gången jag var långt hemifrån. Jag saknade min familj och grät varje dag den första tiden. Jag var rädd för att bli skadad av maskinerna men jag var tvungen att stanna för min familj behövde pengarna, berättar Malliga.

Många familjer i Indien blir lurade av agenter som försörjer sig genom att låna ut pengar till människor på landsbygden och sedan locka döttrarna till arbete i textilbranschen för att betala av lånen.

– När jag började arbeta i fabriken tjänade jag bara 45 rupies om dagen, men 15 rupies drogs direkt av lönen för den mat vi fick. Jag arbetade mycket övertid och skickade sedan hem lönen till min familj, vilket var en stor hjälp för att betala tillbaka lånen, säger hon.

Barnarbete är förbjudet enligt indisk lag men enligt Malliga är det ändå vanligt i de textilfabriker som hon har arbetat i.

– Många barn som bara är tolv år arbetar i fabrikerna. De är så små och oskyldiga att de inte vet hur de ska tvätta håret ordentligt, men de antas ändå kunna arbeta, berättar Malliga.

Beroende på barnens längd blir de tilldelade olika uppgifter på fabriken. Det sker inspektioner av textilfabrikerna men vid de tillfällena finns det inte några barnarbetare kvar i fabrikerna.

– När inspektörer kommer måste de yngsta flickorna gömma sig i vårt boende. Inspektörerna är inte tillåtna att komma in dit, säger Malliga.

Jag frågar Malliga om det fanns fackförbund i någon av de textilfabriker hon arbetade i. Hon tittar frågande på mig och svarar att hon aldrig har hört talas om ett fackförbund. Obetald övertid är vanligt i fabrikerna där temperaturen kan vara uppåt 40 grader.

– När det var lunchrast fick vi alltid turas om och ta hand om maskinerna. Medan personen som jobbade bredvid mig var iväg på lunch fick jag ta hand om hennes maskin också. Det värsta med arbetet var ändå när jag hade jobbat i åtta timmar och ingen kom för att ersätta mig när mitt skift var över. Då fick jag jobba ytterligare ett skift, säger Malliga.

Hon berättar att hon svimmade många gånger under arbetstid på grund av det hårda tempot. Fem gånger var Malliga så svag att hon togs till sjukhus. Efter åren i fabriken har hon fått problem med sina knän och nu flera år senare har hon fortfarande ont om hon går långa sträckor.

Efter att hon lämnade textilfabriken och flyttade hem har hon gått en yrkesutbildning arangerad av den indiska miljöorganisationen Kudumbam och den svenska organisationen Nimba, där hon bland annat har lärt sig att sy. Nu tar Malliga hand om sina föräldrar och familjens djur och hinner med att sy fyra sariblusar om dagen, som hon säljer till en växande kundkrets.

Malliga i Nimbas lokal där hon lärt sig att sy. Foto: Josefine Nilsman

Malliga i Nimbas lokal där hon lärt sig att sy. Foto: Josefine Nilsman

Dela det här:
Kategorier: Arbetsmarknad, Asien, Fattigdom, Indien, Mänskliga Rättigheter, Utbildning

Om JosefineNilsman

Jag kom hem i våras efter fem månaders praktik i södra Indien. Just nu trivs jag i Stockholm, men jag har svårt att sluta resa och har bland annat studier i Mexiko, arbete i USA och volontärarbete i Thailand bakom mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *