Tystnaden i kaoset – att åka kollektivt i Myanmars affärsmecka Yangon

Mia Okla, Mia Okla, Mia Okla – Mia Okkala, North Okkalapa Township, Thunandar, det är min destination på eftermiddagarna. Jag har påbörjat min tredje vecka som pendlare i Yangons kollektivtrafik. Idag slog det mig att jag numera uppskattar att få resa som förstahandsståendepassagerare. Att vara förstahandsståendepassagerare innebär att du är den person som står precis intill sätena. Du får på så sätt mycket bättre möjligheter att hålla i dig i räcken och stolsryggar än andrahandsståendepassageraren. Dessutom har du en naturlig plats när någon längre in i bussen sakta tar sig mot dörröppningen för att kliva av. Som andrahandsståendepassagerare finner du dig istället inträngd mellan höfter och axlar. Din bästa möjlighet till stöd är att sträcka dig efter ett takräcke vilket troligtvis medför en något för utsträckt arm för att räknas som bekvämt och som dessutom måste slingra sig över medpassagerarnas huvuden. När någon av dina medpassagerare sedan ska av, ja då har du knappats någonstans att ta vägen utan måste troligtvis följa med människoströmmen en bit mot dörren, om du inte har tur och det är en förstahandsståendepassagerare som ska gå av och du kan ta dennes ståplats.

Praxis i Yangon är att personalen ombord på bussarna arbetar mot provision. Jag misstänker att detta är en bidragande faktor till de ständigt överbelamrade bussarna. Ombord på bussen servas du av två personer, ansvariga för att få på och av resenärer. De arbetat aktivt med att ropa ut bussens färdriktning och namn på aktuell busshållplats, stuva om oss resenärer när så behövs, och se till att ta betalat såklart; 50, 100 eller 200 Kyat beroende på hur långt du vill åka med. Längst fram i bussen finne vi, föga överraskande, vår busschaufför. Vad som kan vara något mer överraskande är att trots att högertrafik gäller i landet så sitter vår pålitlige förare på höger sida och rattar fram, tuggandes och spottandes på den inhemska specialiteten röda betelnötter. Det är inte bara bussarna som förs fram på detta vis. Majoriteten av privatbilarna är också gjorda för vänsterkörning. Detta sägs vara en kvarleva från alla år av sanktioner mot Myanmar då import av bilar varit ytterst begränsad och landet fått nöja sig med de japanska fordon som lyckades ta sig över gränserna. En och annan högerstyrd bil kan man få syn på, men om det finns planer på att helt övergå till högerstyrda fordon, det är mer än vad jag vet. Vad jag har hört är att staten har påbörjat försök med fasta löner för busspersonalen, 400 000 Kyat per person och månad. Då motsvarar 1000 kyat ungefär 1 dollar, oavsett vad officiella växelkurser säger. Kanske kan det vara ett steg i rätt riktning för att få bukt med den kaotiska busstrafiken.

Så varför envisas med att åka buss kanske du undrar, taxi kan ju inte vara så dyrt? Och nej taxi är inte så dyrt och det händer så klart att jag tar en taxi. Men trots trängsel, svett och avgaser så har jag börjat uppskatta mötena med mina medpassagerare. Att åka buss i Yangon är mer eller mindre motsatsen till att åka tunnelbana i Rom. Här råder en orörd tystnad, folk talar med blickar. ”Låt mig ta din väska i mitt knä eftersom du står”, ”ta min plats jag ska gå av”, ”ursäkta mig, jag måste fram”. Ett ständigt interagerande utan ord. Och som bonus, i väntan på bussen får jag daglig träning i språket: Tee-naa-kooh (157), Mia Okla, Mia Okla, Thunandar, det är min buss det!

Ps: Det finns såklart sittplatser på bussen, men dessa är för det mesta tagna när det är min tur att åka med.

Dela det här:
Kategorier: Asien, Ekonomisk utveckling
Taggar: , , , , , , ,

Om KarinKarlsson

Samhällsvetare som läser master i internationell utveckling och management. Befinner mig under hösten 2013 i Yangon/Rangon, Myanmar/Burma för praktik hos den inhemska organisationen Myanmar Egress. Kommer skriva om iakttagelser i min vardag så väl som mer högaktuella frågor.

3 kommentarer

  1. Iosif Alekseyevich

    Råkade notera dina iakttagelser angående rattplaceringen i Burmas fordonspark. Fram till 1970 färdades trafikanterna på vägens korrekta sida, dvs vänster, då diktatorn Ne Win lär ha fått en uppenbarelse där han uppmanades ”gå till höger”, varpå han beordrade omedelbar övergång till högertrafik. Att i stort sett alla landets fordon var högerstyrda och därför passade bäst i vänstertrafik berörde naturligtvis inte Ledaren. Så är fortfarande fallet. En del fordon från tiden före 1970 finns väl kvar, en del har importerats från Japan som du säger, och inte minst är en stor del av bilparken stulen i vänsterkörande Thailand. Lägg även märke till terminologin: en och annan vänsterstyrd bil främst konstruerad för högertrafik syns på gatorna. Högerstryrda vagnar – de vanligaste – passar bäst i vänstertrafik. Visste du förresten att högerstyrda bilar egentligen inte är tillåtna? Korruption är å andra sidan inte helt okänd och uppenbarligen går det bra att, så att säga, köpa tillstånd att köra högerstyrt. Kul skildring av busskulturen för övrigt! Mvh från en trafikhistoriker

    • KarinKarlsson

      Hej och tack för din kommentar! Roligt med lite bakgrundsfakta till dagens trafiksituation, att de högerstyrda bilarna inte är tillåtna visste jag inte. Här finns mycket att upptäcka!

      • Iosif Alekseyevich

        Hm… nu måste jag medge att jag hade fel angående förbud mot högerstyrning – det var Cambodia som fick en sådan bestämmelse 2001, inte Burma. Så kan det gå. Fast högerstyrda fordon finns enligt uppgift gott om även där, av samma skäl som i min inledande kommentar. Jag har aldrig varit i trakten själv men hört berättas att många trafikljus i Rangoon var placerade enligt vänstertrafikspecifikation långt efter 1970 – har du lagt märke till något i den stilen? Lycka till med dina studier – jag förmodar att du valt en garanterat exotisk miljö för din praktik!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *