Hemma bra men borta bäst

Att vara funktionshindrad i Serbien innebär ett isolerat, orättvist och fattigt liv. Danijela Janković är en 17-årig flicka från Belgrad. Idag går hon i skolan – i framtiden sitter hon hemma.

Danijela ler, omringad av blomblad. Foto: Milica Baic

Danijela ler, omringad av blomblad. Foto: Milica Baic

Hettan är outhärdlig och trappstegen för många. Det finns ingen hiss i trapphuset. På tredje våningen möts jag av en tung, brun dörr som efter två påfrestande knackningar öppnas. En äldre dam med flammande rött hår tittar glatt fram.

– Välkommen in! Danijela sitter på balkongen, du kan gå dit.

Flickan hälsar på mig frågar mig hur jag mår och vi blir snabbt vänner. Danijela berättar genast att hon vill tillbaka till skolan. Det är för varmt på sommaren och hon får mest sitta inomhus. Mormodern menar att flickan har blivit för stor. Hon kan inte längre lyfta Danijela, som behöver hjälp med att ta sig ned för trapporna.

– När hon var yngre kunde vi enkelt bära ned henne och köra runt henne i vagnen, men nu går det inte.

Danijela föddes för tidigt och läkarna trodde inte att hon skulle överleva. Trots det överlevde Danijela men hjärnan skadades och hon förlorade förmågan att gå.

– Jag minns att läkaren som hjälpte Danijela till världen kom fram till mig och min son. På ett väldigt kyligt sätt sa han att om flickan överlevde natten skulle det vara ett mirakel.

Idag är Danijela 17 år och går i skolan. Det är hennes favoritplats. Men somrarna är långa. I tre månader sitter hon instängd i lägenheten. Det enda nöje hon har under sommaren är en resa för personer med funktionsnedsättningar. Tio dagar tillbringar de vid havet. Dock förunnas resan endast dem som har råd att betala.

– Det är inte alls billigt, 650 euro. Vi sparar pengar hela året, men bättre det än att stackaren får sitta inne hela sommaren.

Mormodern berättar att pengar är ett problem. Priserna går konstant upp och Danijela får inte den hjälp hon behöver.

– Alla operationer som har hjälpt Danijela har vi sparat ihop pengar till själva. Vi har aldrig fått någon hjälp från staten. Det enda vi får är 200 euro i månaden. Men vi ska inte klaga, andra har det värre.

Alla funktionshindrade barn i Serbien lever inte under samma villkor. En pojke i Danijelas klass fick endast gå i skolan två dagar i veckan eftersom han bodde för långt bort, dit bussen inte åkte.

– Jag vet inte vad som kommer att hända i framtiden. Funktionshindrade får inga jobb. De får knappt några pengar efter det att de har fyllt 18 år. Endast 90 euro per månad. Förhoppningsvis blir inte hela hennes liv som denna sommar.

Blommorna som hänger på balkongkanten är iögonfallande. De växer sig starka trots sommarhettan, precis som Danijela har vuxit sig stark trots det motstånd som hon har stött på i livet.

Dela det här:
Kategorier: Europa, Fattigdom, Hälsa, Mänskliga Rättigheter, Serbien

Om MilicaBaic

Vem är jag? Mitt namn är Milica Baic, jag är en ung och hungrig journalist från Stockholm. Hittills har jag utbildat mig på Södertörns Högskola. Där går jag utbildningen Journalistik och Samhällsstudier med inriktning etnologi. Är idag inne på mitt sista år. Parallellt med utbildningen studerar jag även webbdesign. Något jag funnit oerhört intressant och givande.
Mina föräldrar kommer ursprungligen från Serbien. Ett land jag spenderat de flesta av mina somrar i. En passion för området har skapats hos mig. Jag bryr mig om vad som händer i landet. Något jag i ju för sig gör med det mesta. Jag är en människa som bryr sig, på både gott och ont!
Sammanfattningsvis kan vi säga att jag är en ung, vetgirig journalist som strävar efter att alltid ha en positiv syn på livet. Som Benjamin Franklin en gång sa "The positive thinker sees the invisible, feels the intangible, and achieves the impossible".

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *