Kalla krigets kvarlevor- kärnvapenfrågan som försvann

Hur kan det vara tillåtet med ett vapen som med endast en detonation kan döda miljontals människor samt påverka klimatförändringar och jordbruksproduktion så att mer än en miljard människor riskerar hungersnöd?

The fear of letting go: varför är det så svårt för kärnvapenstater att överge sina vapen? Svaret ligger i så mycket mer än säkerhetspolitiken. Foto: alanbenzie

The fear of letting go: varför är det så svårt för kärnvapenstater att överge sina vapen? Svaret ligger i så mycket mer än säkerhetspolitiken. Foto: alanbenzie

Konsekvenserna av en kärnvapendetonation är förödande och kärnvapen går emot internationell lag genom att vara så kallade icke-diskriminerande vapen som inte gör skillnad på civila och soldater, och vars spridning inte heller kan kontrolleras. Av samma anledningar förbjöds biologiska vapen på 70-talet och kemiska vapen på 90-talet, men debatten om kärnvapennedrustning lyser fortfarande med sin frånvaro.

Sverige, som genom historien har varit en stark förespråkare för kärnvapennedrustning, har de senaste åren tagit en allt mer passiv roll. Carl Bildt definierar till exempel länder som försöker föra nedrustning på tal som oseriösa och undviker att svara på insatta journalisters frågor. Rapporten Don’t bank on the Bomb från International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN), publicerad i mars 2012, visar dessutom att de fyra svenska storbankerna Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank alla har finansierat kärnvapentillverkare.  Sedan dess är det endast Swedbank som har infört noll-tolerans för investering i kärnvapen.

Idag finns det nio stycken kärnvapenstater: USA, Ryssland, Frankrike, Kina, Storbritannien, Pakistan, Indien, Israel och Nordkorea. Det är fyra fler än under kalla kriget. Frågan är alltså om de fem ursprungliga kärnvapenstaterna (USA, Ryssland, Frankrike, Kina och Storbritannien) kan fortsätta påstå att deras kärnvapen syftar till att avskräcka andra länder från att skaffa dem?

Dessvärre slutar det inte där. Även om det ”bara” är nio länder som har egna kärnvapen är det desto fler stater som förlitar sig på kärnvapen. Fem europeiska länder, Tyskland, Holland, Belgien, Italien och Turkiet, har amerikanska kärnvapenladdningar på sin mark (så kallade ”non strategical weapons”) och än fler länder är genom sina NATO-medlemskap under ett amerikanskt kärnvapensskydd. Trots att det kalla kriget är över har antalet kärnvapenstater alltså nästan fördubblats och ingen av dessa har gjort ett tydligt åtagande för att eliminera sina kärnvapen.

Kärnvapen är dyra, osäkra, tar mycket resurser från andra ändamål i dagens ekonomiska kris och är otympliga för militära ändamål eftersom de just har en icke-diskriminerad effekt. Så varför är det så svårt för dessa länder att ge upp sina vapen? Mycket av svaret till denna fråga ligger i att dessa vapen inte bara symboliserar säkerhet utan även makt. Skulle de fem ursprungliga kärnvapenstaterna vara permanenta medlemmar med vetorätt i FN:s säkerhetsråd om de inte hade haft kärnvapen? Om de överger sina kärnvapen, betyder det då att de inte längre är stormakter? Denna komplexitet visar på att dessa frågor inte endast bör hanteras ur ett säkerhetsperspektiv utan ur ett mycket bredare perspektiv.

Dela det här:
Kategorier: Europa, Förenta Nationerna (FN), Konflikt, Militär/krigsmakt, Militära interventioner, Schweiz

Om Gabriella Irsten

Gabriella Irsten arbetar för Reaching Critical Will, ett självständigt program inom Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF). Här arbetar hon med policybyggnad och opinionsbildning för att skapa starkare nedrustningsverktyg, bl.a. genom att införliva mänskliga rättigheter och humanitära aspekter inom FN:s nedrustningsprocesser. Genom sitt arbete följer hon och analyserar ett brett spektrum av nedrustningsförhandlingar vid FN samt de viktigaste mänskliga rättighetsorganen. Andra arbetsrelaterade ämnen inkluderar militära utgifter, mänsklig säkerhet samt freds-och säkerhetsrelaterade frågor. Gabriella har en dubbel masterexamen i humanitära insatser, fredsbyggande och konfliktlösning (NOHA) från Ruhr-Universität Bochum i Tyskland och Uppsala Universitet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *