Tyfonernas land -Filippinernas huvudstad under belägring

Under det halvår som jag bott i Manila har jag ständigt blivit varnad: förbered dig på regnperioden! 

Oväder som snabbt drar in över Manila är vanligt under regnperioden men kan ändå ställa till enorma problem i stora delar av staden som har dåliga avloppssystem. Foto: Alexandra Kidner

Oväder som snabbt drar in över Manila är vanligt under regnperioden men kan ändå ställa till enorma problem i stora delar av staden som har dåliga avloppssystem. Foto: Alexandra Kidner

Ännu hade inte Manila drabbats och varningarna jag hade fått höra var bara trovärdiga redogörelser från föregående år. Men så, under tre dagar i mitten av augusti, slutade den vanligtvis så myllrade staden Manila att röra på sig. Tyfonen Maring hade dragit in.

Det enda som hördes var stormen, det piskande regnet och ljudet från vatten i rörelse. Efter att ha plaskat fram genom tomma affärsdistrikt i centrala Manila, som vanligtvis utgörs av hårt traffikerade gator med hög luftförorening, förstod jag att den här dagen skulle bli annorlunda. Mycket riktigt visade det sig – översvämningarna ödelade stora delar av staden och höll skolor, kontor och officiella byggnader stängda i flera dagar.

På kontoret den morgonen fanns bara några få anställda som hade lyckats ta sig till jobbet. De var i full färd med att rädda datorer i de delar av lokalerna som blivit översvämmade. På vår arbetsplats finns en naturkatastrofpolicy som innebär att man får ersättning för de dagar då det är omöjligt att ta sig till jobbet. Av närvaron på vår arbetsplats att döma tycktes den policyn ha kommit 95% av de anställda till gagn. Efter att ha läst mailen begav jag mig hemåt för vad som skulle visa sig bli en flera dagar lång frånvaro.

Regnsäsong i Filippinerna innebär att det under ett normalt år sveper in cirka 20 tyfoner från Stilla havet över landets 7000 öar. Foto: Tom Spender

Regnsäsong i Filippinerna innebär att det under ett normalt år sveper in cirka 20 tyfoner från Stilla havet över landets 7000 öar. Foto: Tom Spender

I medier över hela världen kunde man läsa om hur tolvmiljonerstaden återigen hade drabbats av översvämningar. Bilder visade filippinare bärande sina ägodelar över huvudet när de försökte ta sig igenom det smutsiga vattnet. Bilderna som kablades ut visade en verkligheten som inte var ny för Manila, men som var det för mig. Min självvalda exil i staden fick nya innebörder. Det här var ju min stad nu och på något underligt men samtidigt självklart sätt fick det mig att se på medierapporteringen annorlunda.

När jag befann mig i säkerhet i min lägenhet under stormens värsta härjningar visste jag att inte alla i Manila skulle överleva tyfonen. Människorna på nyhetskanalernas bilder befann sig i några fall bara en kort resa bort från mina kvarter, där gatornas sluttningar gjorde att vattenmassorna samlades i mängder. Här, i stadens mest centrala delar, samlades inga hotande vattenmassor och inga filippinare behövde bära sina ägodelar över huvudet. Under de här dagarna utkristalliserades en känsla hos mig: så nära, men ändå så långt bort.

Under veckan som gick miste ett dussintal människor livet och 200 000 människor fick fly från sina hem bara i Metro Manila. Trots att de materiella skadorna efter tyfonen och översvämningarna var stora var det mänskliga fysiska lidandet förhållandevis litet jämfört med under de ökända tyfonerna 2009 då över 900 personer omkom. Oavsett omfattning finns det bara en sak som är säker i Filippinerna: fler tyfoner kommer att dra in över landet innan årets regnperiod är över.

Dela det här:
Kategorier: Asien, Fattigdom, Filippinerna, Miljö
Taggar:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *