Bilden av Etiopien

Än är jag inte där men nu närmar det sig, snart åker jag.

Både inför denna och tidigare avfärder mot Etiopien har jag fått mycket märkliga reaktioner från folk. Reaktioner som ”oj men då tar du väl med dig ordentligt med mat?” eller ”åh men det är så fint av dig att åka till Afrika och hjälpa”.

Jag kan i sådana situationer känna mig helt handfallen.  Var börjar en bemöta sådana kommentarer? Vi pratar alltså om ett land med åtta procents årlig tillväxt. Sedan tänker jag såklart inte försvara brotten mot mänskliga rättigheter, korruptionen och den strypta yttrandefriheten. Som tyvärr orsakar och konserverar fattigdom. Men helt krasst kommer mitt besök i landet antagligen inte göra något av det det minsta bättre. Så nej, jag åker inte ner och ”hjälper” några hjälplösa afrikaner.

Varifrån kommer denna stagnerade och missvisande bild av Etiopien? Jag tror att jag har hittat i alla fall en del av svaret på den frågan.

Jag är lite för ung för att minnas den stora svältkatastrofen i Etiopien 1984-85. Men om vi ska tro historieberättarna så var det så här.

Etiopien som land var ganska svajigt politiskt, Oromo bråkade i söder och i norr bråkade Eritrea, som på den tiden tillhörde Etiopien. Att hålla alla på plats var kostsamt för den etiopiska staten och de hade dessutom som något av ett vansinnesmål att just då skapa subsaharas största armé. Även det var ett resurskrävande projekt. Så när torkan och den därpå följande kassa skörden dök upp -84 hade Etiopien inte mycket reserver att använda till att hjälpa svältande människor.

I oktober det året gjorde BBC ett reportage med bilder från svältdrabbade områden i Etiopien. Jag var som sagt inte ens född då så jag kan inte styrka det påstående som nu följer men tydligen ska det här ha varit bland de första reportagen i sitt slag. Människorna i England som satt i sina TV-soffor hade inte sett svältande människor förut.

Detta skapade ringar på vattnet. Bland dem som började gråta vid åsynen av hur illa etiopierna hade det fanns Bob Geldof. Eftersom han var en känd man med inflytande så ville han göra något åt svälten.

Bob hörde av sig till Bono och tillsammans beslöt de att de skulle rädda Etiopien.

geldof_bono

Så Bob och Bono drog ihop ett gäng superkändisar och resultatet blev ett riktigt mastodontinsamlingsevent, Live Aid. Cirka en och en halv miljard drog de in.

Detta var dock bara början. De spelade in den superbästsäljande singeln Do they know its christmas(med för övrigt en så hårresande korkad och paternaliserande text att en rodnar) och fortsatte kämpa mot fattigdomen med sin stjärnstatus genom live8 och genom att bara vara kända och prata om hur hemskt det är i Afrika.

Så här såg den ut, på riktigt.
Så här såg den ut, på riktigt.

Från att ha varit en anonym del av ett diffust afrikabegrepp blev Etiopien plötsligt själva sinnebilden av svält i Afrika. Och den bilden verkar ha satt sig som en permanent stämpel omöjlig att skaka av sig. Ett imageproblem som för övrigt fler länder, om inte hela kontinenten Afrika, delar.

Bob och Bono hade kanske goda intentioner. Och en omfattande punktinsats krävdes i Etiopien, helt klart. Kanske var Live Aid en del av anledningen till att den blev så omfattande som den blev.

Men ponera att det är så, att det är den förenklade och förklenande bilden av Etiopien som de kablade ut över hela världen som lade en del av grunden till vad folk felaktigt tror är hela sanningen om landet och kontinenten idag? Då är det inget roligt arv Live Aid har gett oss.

Självklart bär inte Live Aid ensam skulden för biståndsindustrins alla baksidor men  kampanjen lyckas inrymma många värderingar jag inte delar. Den stöder en kultur där det är okej att förenkla, vitochsvartmåla och vinkla verkligheten för att samla in pengar. Där det är okej att kabla ut bilder på nakna magra barn i syfte att få folk att lätta på plånboken. Detta har blivit så accepterat att diskussionen om objektifiering i media ofta stannar vid att handla om magra modeller och sexism. Objektifiering av människor i fattigdom är okej på ett helt annat sätt. Och framförallt har bistånd blivit en sådan industri, ett verktyg för kändisar och politiker.

Människor som vill försvara Bob och Bono säger gärna att de, om inte annat, i alla fall väckte världen, där på åttiotalet. Men om vi ska väckas så är det väl bra om det är till en verklig bild av världen? Vi behöver veta att svält finns, ja. Men svälten uppkommer inte bara för att någon viss region har otur med vädret ibland. Problemet är väl att galan som belyser problem som politisk instabilitet, korruption och kolonialtidsinspirerade handelsavtal antagligen inte skulle nå samma tittarsiffror. Dessutom berörs inte tittare på samma sätt av män i kostym som av barn vid en sinande kran. Komplexitet säljer inte.

Den här dokumentären försöker reda ut vad Bonos och Bobs kampanjer egentligen gav för effekt. Slutsatsen där är att det är svårt att mäta. Lite elakt vill jag dock tillägga att en bestående effekt i alla fall är kändisbiståndskulturen och idéen om att galor är det kanske bästa medlet mot fattigdom.

Och bilden av Etiopien som först och främst en svälthärd.

Dela det här:
Kategorier: Afrika, Bistånd, Ekonomisk utveckling, Etiopien, Fattigdom
Taggar: , , , , , ,

Om MiriamNygren

Juriststudent som efter att ha avslutat sina tre forsta ar pa juristprogrammet nu gor praktik pa OHCHR i Addis Abeba.

En kommentar

  1. Håller verkligen med dig om den enorma förenkling som har skett, och ibland fortfarande sker, när man pratar om ‘svältande Afrikaner’ (inte minst när det gäller galorna), men tillväxten till trots återstår ändå det faktum att Etiopien är vansinnigt fattigt (14:e -16:e fattigaste landet i världen, beroende på vilken statistik man går efter).

    När det gäller Haile Selassies bristande handlande när det gällde sitt eget lands svält så var den dåliga ekonomin säkert en viktig orsak men lika viktigt var nog en världsfrånvänd regent och korrupta tjänstemän.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *