Tro, hopp och kärlek i Rangon

Fred, inte bara vapenvila, och att utveckla landets mänskliga resurser är de viktigaste frågorna för Burma just nu anser Nan Khaing Sandar Lwin och Wai Yan Wai. De båda arbetar sedan ett drygt år för en av Burmas äldsta intresseorganisationer.

Nan och Wai på kontoret på Egress. Foto: Karin Karlsson

Nan och Wai på kontoret på Egress. Foto: Karin Karlsson

Under de senaste åren har Nan och Wai sett tydliga förändringar i sitt hemland:

– Människor är mer aktiva och öppna, inte lika trångsynta, säger Wai. Nu vågar de drömma och sträva någonstans.

– Framförallt ungdomar, inklusive jag själv, fyller Nan i. Tidigare ville jag massor, men hade inga möjligheter. Jag visste inte om jag kunde ha en karriär. Många ungdomar vill studera och bidra till landets utveckling. Nu finns stipendier och tack vare dem kan många åka utomlands och studera. Dessutom finns alltfler internationella föreläsare på våra nationella universitet vilket förbättrar kvalitén.

Dessa förändringar gäller dock främst i storstadsområdena. I Nans hemstad Hpa i Kayin-provinsen finns inte samma möjligheter till utbildning och stipendier för ungdomarna och arbetslösheten är hög även bland dem med utbildning.

– Vi älskar vårt land och vill att det ska kunna utvecklas i rätt riktning. En dröm som gärna får besannas är att landet inte ska gå tillbaka till hur det var innan 2010 då vi påbörjade demokratiseringen, utan att vi 2015 får rättvisa och rättrådiga val, säger Wai.

– För att det ska hända måste vi uppnå konkret fred, vi kan inte nöja oss med vapenvila, understryker Nan.

Många etniska grupper vill ha makt för att kunna påverka lagstiftningen. De har ofta ont om resurser, men ser federalism som ett sätt att kunna påverka. Federalism har både för och nackdelar. Det skulle kunna splittra landet, men om vi använder det som ett ramverk och dess mekanismer för att fördela makt kan det bli något positivt för vårt land.

– Vi bär alla ett personligt ansvar också, fyller Wai i, i och med vår rösträtt. Det är därför jag försöker informera vänner och familj om vikten av rättvisa val 2015, och att vi måste acceptera varandra, oavsett religion och etnisk bakgrund.

Nan och Win med kollegor i Rangon. Foto: Karin Karlsson

Nan och Win med kollegor i Rangon. Foto: Karin Karlsson

Nan och Win kommer från olika städer och olika provinser och härstammar därmed från olika etniska grupper, men ingen av dem anser att deras ursprung är av större vikt:

– Det är inget jag tänker på. Kanske att det blir viktigt var jag kommer ifrån om jag är utomlands, säger Wai.

Han ser utlandsstudier i personalfrågor som en möjlighet till fortbildning och vill sedan återvända till Burma och dela med sig av det han lärt sig. Nan vill gärna fortsätta arbeta med utvecklingsfrågor, men även få en chans att bilda familj:

– Jag vill inte bara ha fred för mitt lands skull, jag vill ha det för min egen del också. Min pojkvän är soldat så jag behöver fred för att vi ska få vara tillsammans, avslutar hon.

Dela det här:
Kategorier: Asien, Burma, Demokrati, Fred, Politik

Om KarinKarlsson

Samhällsvetare som läser master i internationell utveckling och management. Befinner mig under hösten 2013 i Yangon/Rangon, Myanmar/Burma för praktik hos den inhemska organisationen Myanmar Egress. Kommer skriva om iakttagelser i min vardag så väl som mer högaktuella frågor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *