Landgrabing och villagization i Etiopien

Etiopien har en lång och inte så vacker historia av att tvångsförflytta människor från land de brukat i generationer. Förflyttningarna sker under så kallade ”villagization programs”. Enligt den etiopiska statens egna beskrivningar av dessa program syftar de till att flytta människor som lever i underutvecklade områden till platser dit de lättare kan ges skola, vård och rinnande vatten. Det kan låta väldigt fint men programmen har i praktiken inte visat sig ha någon hjälpande effekt på de flyttade människorna, snarare tvärtom. 

Förflyttningarna sker ofta med våld och det visar sig inte sällan att landet som ”rensats” på sina invånare ska användas till statligt ägd storskalig odling eller av utländska företag. Många flyr från de nya byar de placerats i då de utlovade förbättringarna uteblir och förhållandena många gånger är inhumana. Bara under 1986 beräknas 50 000 människor tillhörande oromofolkgruppen ha flytt till Somalia från byar dit de tvångsplacerats under ett då pågående villagization program.

Tyvärr är inte detta fenomen något som kan beskrivas bara i imperfekt. Ett av de nu pågående(planerat att pågå 2010-2013) villagizationprogrammen är i Gambellaregionen.
Gambellaregionen är bördig, har god tillgång till vatten och är till skillnad från ett annars hårt skövlat Etiopien rik på skog. Majoriteten av befolkningen på ungefär 300 000 lever på traditionellt jordbruk.  I Gambella är redan nu 42 % av marken upplåten till utländska företag. Ofta får människorna i Gambella inte veta att de måste flytta förrän samma dag det ska ske. Statliga representanter dyker bara upp en dag, ackompanjerade av polis och militär, och talar om att det är dags att flytta. Utländska företag står på kö för att få hyra stora områden billigt för kommersiell odling.

Det är dock inte bara i Gambella som den etiopiska staten tillåter landgrabbing, mellan 2008 och 2011 leasade Etiopien totalt ut landområden motsvarande Nederländernas hela yta.

Etiopien har genom att öppna sina gränser för utländska företag nått stor ekonomisk framgång. Den växande medelklassen i städerna är därför sannolikt mycket positivt inställda till statens smarta drag att hyra ut mark. Problemet ligger väl i att de som ”offras” för välståndet inte kommer till tals. En vanlig uppfattning är nog den som Metasebia Tadesse på Etiopiska ambassaden i Indien uttryckte, att det knappt förekommer några omlokaliseringar enligt honom, då landet som leasas är så gott som obefolkat. Förnekelse av förtrycket, med andra ord.

I Etiopien saknas privat äganderätt till land. Eftersom staten äger allt land så finns det i alla fall ytligt sett inga juridiska hinder för den att hyra ut marken till utländska aktörer och köra iväg de som tidigare använt den. Ofta finns ju inget skriftligt nyttjanderättsavtal med småbönderna utan de har marken av hävd och tradition.

Så sent som 11e maj 2012 antogs faktiskt en ny internationell reglering gällande afrikansk mark. Regleringen innehåller flera punkter som garanterar människors rätt till det land de odlar. Dock återstår det att se vad regleringen får för effekt. Dels är det sk ”soft international law”, endast riktlinjer, och dels är det som med mycket internationell rätt. Den binder stater och individer saknar talerätt.

Läs gärna human rights watch´s rapport om villagization i Gambella.

Eller kolla på ett tio minuter långt pedagogiskt klipp om landgrabbing i Etiopien.

Dela det här:
Kategorier: Afrika, Etiopien, Naturresurser, Politik
Taggar: , , ,

Om MiriamNygren

Juriststudent som efter att ha avslutat sina tre forsta ar pa juristprogrammet nu gor praktik pa OHCHR i Addis Abeba.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *