Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst

…så lyder en del av ett stycke ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, en av Sveriges främsta författare. Stycket behandlar mänsklig natur, om att vi vill bli sedda på ett visst sätt men i brist på det kan vi ”sänka” oss till något annat sätt att bli sedda och behandlade på. Jag funderar mycket över likheter och skillnader mellan människor, av olika kön, inkomstklasser, geografiska platser, religiösa åskådningar o.s.v. Om det finns något grundläggande lika hos alla (eller åtminstone de flesta) människor oavsett omständigheter, om det finns grundläggande skillnader. Som kvinna, svensk och vit är det ”lätt” att vara feminist i bemärkelsen att det är självklart för mig att kvinnor och män ska ha samma lön för lika jobb, samma rättigheter och skyldigheter, inte bli särbehandlade p.g.a kön. Men intersektionaliteten gör att jag vill och bör lyfta blicken: hur är det att vara kvinna, vit och exempelvis transsexuell? Hur är det att vara kvinna, svart och höginkomsttagare? Hur är det att vara man och feminist? Mitt eget perspektiv är det jag kan utgå från men det får inte vara det enda perspektivet jag använder för att analysera situationer. Därför är frågor om skillnader och likheter mellan människor viktigt för mig, även om jag aldrig tycks komma till ett entydigt svar. Men att själen ryser för tomrummet är lätt att förstå.

I Sverige så har vi de senast åren sett en ökning av människor från andra EU-länder som tigger på gatorna, debatten har funnits om vad Sveriges ansvar är, undersökande journalistiska program har visat oss en annan del av verkligheten som vi inte kan eller kanske vill se, ett Europa där skolbarn går hungriga, där man inte är garanterad läkarvård och där framtiden kanske kan säkras genom att bege sig till ett Sverige och sitta i timtal för att få höra skramlet i en pappersmugg. Det är jobbigt att se, men om man inte vill se eller inte orkar kan man alltid vända bort blicken. Kasta ett snabbt öga på en skylt, en reklam, sin mobil eller klocka. Men öronen kan man inte stänga av (även om man kan stoppa dem fulla annat ljud). Ljudet av ordet ”please” som dras ut till ett ”pliiiiis”, en vädjan. Oavsett om man skänker mat/pengar eller inte är det nog svårt för många att inte känna ett obehag över de situationerna när vi möter dessa människor, men möter vi dem verkligen?

Häromkvällen gick vi ut ett litet gäng för och fira en sak, i centrala Maputo. Vi fick skjuts och när vi klev ur bilen så sprang direkt 3 pojkar fram till oss med samma ”pliiiis”, pratade portugisiska och tecknade med händerna mot munnarna, tog sig för magarna. Jag vill inte förstärka en bild av svältande barn i Afrika. Svältande barn finns nog mest troligt i exakt alla länder – tyvärr. Men hur gör man när man vet att ens egen situation är så pass mycket bättre att man inte behöver be främlingar om mat? Kan det finnas rimliga förklaringar till deras agerande som inte beror av att de inte har tillräckligt med mat/pengar? Kan man blunda och gå snabbt? Vad svarar man? Med ”man” så menar jag mig själv, men också du som läser detta. När vi något senare gick ut för och komma undan den höga temperaturen ser jag 3-4 meter ifrån mig en pojke som kommer gående med en trasa på en pinne. Han ställer sig brevid en bil, klockan är kanske runt 00-00:30 och han kanske var runt 10-12 år. Han hänger liksom på pinnen och tar trasan i munnen och suger en stund på den. Han betraktar alla vuxna med en ganska likgiltig blick. Idealisten kanske säger att det är en liten trasa av trygghet, men vad jag tror realisten skulle säga är att den där trasan är indränkt i thinner eller något annat som dövar hungern och känslorna. Men vad vet jag…
Några minuter senare ser jag en annan pojke som kommer springande och skrattande förbi oss, efter kommer en vakt från ett internationellt säkerhetsföretag småjoggande. Pojken leker skrattande tafatt med vakten några minuter och sen får vaktens kollega tag på honom,  medan de tar honom i varsin arm och drar iväg honom några meter skrattar han fortfarande. Jag följer dem vaksamt med blicken till en främmande röst säger ”he is ok, they´re not gonna do anything to him”. Jag vrider på huvudet och ser en man, något yngre än mig, vi pratar en kort stund och pojken är ”släppt” sedan länge.

Hur hanterar vi situationer där det uppenbart finns en sned fördelning av resurser, där somliga har överflöd intill skadlighetens och girighetens gräns och vissa har inget eller väldigt lite? Man kan våga se det, men det innebär oftast att man inte kan blunda för att man är en del i det och vill göra något. Eller så kan man blunda för det genom att avhumanisera en annan människa, inte se henne, inte svara henne när hon talar, låtsas att man inte hör. Då slipper man göra något. Men att avhumanisera henne gör också att man avhumaniserar sig själv, genom att inte se, höra och erkänna en annan människa så blir man medveten om att man är kapabel att göra det, och det gnager nog inuti hos de flesta. För det där tomrummet som skapas när man avhumaniserar, det tomrummet skapar vi ju i och med vår egen handling och vi är nog livrädda för att det ska drabba oss en inte-så-vacker-dag.

Dela det här:
Kategorier: Afrika, Fattigdom, Moçambique

Om Angelica

Frågor om miljö, politik, utveckling och rättigheter intresserar, innovation och entreprenörskap ser jag som verktyg och styrkor. Drömmarna är många, men en blir viktigare och viktigare: att fortsätt utvecklas, fortsätt lära sig- det finns så mycket kvar att upptäcka. Gillar att titta och se, höra och lyssna samt en gnutta dans. Fascinerad av möten med människor, kulturer samt den vidunderliga naturen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *