”I feel strong and free together with the other women”

För åtta år sedan fick Christina Koya beskedet att hon har HIV. Då flyttade hennes man ut och lämnade henne ensam med sex barn och utan någon mark att försörja familjen på. Hon har sedan dess försökt att hålla sig stark både fysiskt och mentalt. Kraften berättar hon att hon har hämtat från sin kvinnogrupp. 

För Christina och många andra kvinnor med HIV/Aids i Östafrika tillhör diskriminering vardagen. Hon bor i en liten by i nordvästra Tanzania som heter Ligamba och i området säger hon att kunskapen om sjukdomen är låg. När det blev känt att hon var smittad så blev hon utfryst och på andra sätt illa behandlad av andra bybor.

– Jag kände mig ensam med min sjukdom och bestämde mig därför för att starta en kvinnogrupp. Jag pratade med andra kvinnor när jag hämtade ut min medicin och det var då jag märkte att det fanns ett intresse för att gå ihop och hjälpa varandra.

Christina Jonson Koya tillsammans med Susanna Masalu, även hon medlem i Buwoliha group.

Christina Koya till höger, tillsammans med Susanna Masalu, medlem och sekreterare i Buwoliha group.

2007 bildade Christina gruppen Buwoliha (Bunda women living with HIV/Aids) och 2011 registrerades den som en NGO. Till en början var de 6 medlemmar. Idag är de 20. Medlemmarna har en grönsaksträdgård och föder upp kycklingar. De är även medlemmar i en spar- och lånegrupp vars medlemmar består av både HIV-smittade kvinnor och män. Gruppen jobbar dessutom med att höja kunskapsnivån om HIV/Aids i samhället genom att bland annat bjuda in till olika typer av informationsmöten.

Det bästa med att vara medlem i en kvinnogrupp, berättar Christina är att hon där kan känna sig fri. När de är tillsammans så känner de sig okej. I gruppen behöver de inte utstå någon diskriminering.

– Syftet med gruppen är att tillsammans kämpa emot diskriminering som människor med sjukdomen utsätts för. Och för att kunna dela situationen med andra.

Tre av medlemmarna i Buwoliha group på det lilla kontoret i Ligamba. Från vänster Susanna Masalu, Christina Jonson Koya och Elisabeth Mafuto.

Tre av medlemmarna i Buwoliha group på det lilla kontoret i Ligamba. Från vänster Susanna Masalu, Christina Koya och Elisabeth Mafuto.

I samband med att Christina fick sitt HIV-besked så lämnade hennes man henne. Nu är han bosatt någonstans långt utanför distriktet. Flera andra kvinnor i gruppen blev även de lämnade av sina män i samband med att de blev sjuka. När Christinas man försvann så blev hon ensamstående förälder med sex barn och hon förlorade den bit land som familjen försörjde sig på.

–Det händer att min man kommer hem och hälsar på barnen men det sker ytterst sällan. De andra kvinnornas män har inte kommit tillbaka en enda gång.

I samband med att kvinnor i Tanzania får beskedet att de är HIV-positiva så är det vanligt att männen drar, berättar Christina. De är de som lämnar familjen trots att det ofta är de som är källan till sjukdomen.

– Männen är ofta inte redo att berätta för andra människor om sin sjukdom. De sticker för att de är blyga. När deras fru visar sig vara sjuk så blir även de offer för sjukdomen.

Den spar- och lånegrupp som Buwoliha är med i har hjälpt Christina att trygga sin och sina barns framtid. Hon har tack vare sitt sparande kunnat betala för barnens skolgång och hon har kunnat köpa tillbaka den bit land som hon förlorade när mannen lämnade familjen.

Christina håller upp en informationsfolder om HIV/Aids som gruppen har tryckt.

Christina håller upp en av gruppens informationsfoldrar om hur en kan leva med HIV/Aids.

– För de som har HIV/Aids i Tanzania idag behöver det inte betyda att livet är slut. De behöver tänka positivt och göra det bästa av sin situation.

Under intervjun reagerade jag inte på det men Christina har inte behållit sin mans namn utan heter numera Koya. På Swahili betyder Koya Att vara lycklig.

 

 

Dela det här:
Kategorier: Afrika, Genus, Mänskliga Rättigheter, Tanzania

Om Amanda Ingvaldson

Jag heter Amanda och jag praktiserar på Vi-skogen i Tanzania. Vi-skogen jobbar med fattigdomsbekämpning i Östafrika genom att utbilda småskaliga bönder i agroforestry. Utöver det renodlade agroforestryarbetet så utbildar de även spar- och lånegrupper och bondegrupper i genus och frågor kopplade till HIV och Aids. Att organisera sig tror jag är nyckeln till en mer solidarisk och hållbar framtid. Och då menar jag inte bara i Östafrika utan i hela världen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *