Tack för kaffet!

En eftermiddag för två år sedan träffade Ragabo Ramadhani i vanlig ordning sina vänner på det lokala kaffecentret nere i byn. När han gick därifrån visste han att han var något bra på spåret, något som skulle komma att förbättra livskvaliteten för hela hans familj. Han skulle starta en spar- och lånegrupp. Idag har familjen en vedsparande spis och de vet med säkerhet att alla barnen kommer att kunna gå i skolan. Allt tack vare en kopp kaffe.

Rajabu och Ragabo Ramadhin med delar av familjen Foto:Elsa Lindberg

Rajabu och Ragabo Ramadhin med delar av familjen Foto:Elsa Lindberg


Ragabo sitter lugnt tillbakalutad på en ranglig trästol under ett träd som skuggar halva gårdsplanen. Han berättar att hushållet består av tio barn. Enligt mamma Rajabu är de sju. Det beror förmodligen på hur en räknar, tänker jag. Ragabo nämner troligtvis alla de barn som han är far till, Rajabu de barn som de har gemensamt. Förvirringen reds gradvis ut. Flera av de nyfikna besökarna visar sig vara grannbarn. Vart jag än vänder blicken fastnar den på ett nytt ansikte – i träden, längs med husväggarna, under träbänken som jag delar med min tolk. En flicka lägger armarna runt Ragabos hals. Där hänger hon kvar i ett rastlöst grepp en stund för att sedan plötsligt springa iväg efter en boll som kommer flygande över gårdsplanen. Hon är deras adopterade brorsdotter Salima som har bott hos dem sedan några år tillbaka.

– Det är tanzanisk kultur att familjer hjälper varandra och i det ingår det att se efter varandras barn. Men de barn som är här idag är mest bara nyfikna. På er.

Den spar- och lånegrupp som både Ragabo och hans fru är medlemmar i grundade han för två år sedan på kaffecentret nere i byn. Dit går han och hans manliga bekanta flera gånger varje dag för att dricka kaffe och prata. De delar med sig av sina problem och försöker efter bästa förmåga att hjälpa varandra. Det var under en av dessa träffar som Ragabo tog ordet en dag. Han hade tillsammans med några andra i gruppen reagerat på att summan i den gemensamma kaffekassan hade dragit iväg. 1500 tanzaniska shilling (cirka 6 svenska kronor) per person och månad under ett år hade blivit en del pengar.

– Jag och några till tyckte att det började bli för mycket pengar att bara dricka kaffe för. Vi ville göra något mer för pengarna, något som kunde förbättra vår ekonomiska situation. Men alla var inte intresserade. Till en början var vi bara sex.

Ragabo är småskalig bonde och håller utöver jordbruket på med fiske. Största delen av skörden och fångsten går till hushållet. Det som blir över säljer han och hans fru på den lokala marknaden. Men varken det som kommer ur jordbruket eller fisket har gjort det möjligt för familjen att göra långsiktiga investeringar. Det hör till vanligheten att småskaliga bönder på grund av för låga inkomster inte kvalificerar sig som låntagare hos banken.

Ragabo hade hört om spar- och lånegrupper på radion och han kände till att biståndsorganisationen Vi-skogen ger kurser i området. När han såg hur bra det gemensamma sparandet till kaffekassan fungerade var steget inte långt till att bilda en egen grupp. Hans spar- och lånegrupp består idag av 24 medlemmar och kallar sig Pendo, vilket betyder kärlek på Swahili.

– Socialfonden är nog det som har hjälpt oss mest. Den har gjort det möjligt för oss att räntefritt låna pengar till barnens skolavgifter. Om vi inte hade varit medlemmar i spar- och lånegruppen hade det varit tufft att få ihop de pengarna.

Rajabu Ramadhani vid den vedsparande spisen. Foto: Elsa Lindberg

Rajabu Ramadhani vid den vedsparande spisen. Foto: Elsa Lindberg

Tack vare gruppens lånefond har de även kunnat investera i en vedsparande spis. Modellen kostade 40 000 tanzaniska shilling (cirka 160 svenska kronor), är portabel och tillverkad i plåt. Det finns andra varianter som är billigare att tillverka, men som inte är lika hållbara. Att ha en vedsparande spis istället för att laga mat på traditionellt vis där ved placeras mellan tre stenar, underlättar och sparar tid för kvinnor som traditionellt sett är de som hämtar ved till hushållet. Matlagning över tre stenar kräver mycket bränsle och är en bidragande orsak till den utbredda avskogningen i Östafrika. Vedsparande spisar kräver mindre bränsle och avger inte lika stora mängder hälsovådlig rök som de traditionella.

Trots nedbantat bidrag till kaffekassan till förmån för ett mer långsiktigt sparande berättar Ragabo att han i vanlig ordning träffar folk nere på kaffecentret varje dag. Han säger att det bästa med att vara medlem i en grupp är att dela något med andra människor. En kopp kaffe eller en gemensam ambition är bara olika sätt att göra det på.

Dela det här:
Kategorier: Afrika, Bistånd, Fattigdom, Jordbruk, Landsbygdsutveckling, Tanzania

Om Amanda Ingvaldson

Jag heter Amanda och jag praktiserar på Vi-skogen i Tanzania. Vi-skogen jobbar med fattigdomsbekämpning i Östafrika genom att utbilda småskaliga bönder i agroforestry. Utöver det renodlade agroforestryarbetet så utbildar de även spar- och lånegrupper och bondegrupper i genus och frågor kopplade till HIV och Aids. Att organisera sig tror jag är nyckeln till en mer solidarisk och hållbar framtid. Och då menar jag inte bara i Östafrika utan i hela världen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *