En känslig fråga

Är det för känsligt att fråga mer eller är det automatiskt lugnt eftersom han är medlem i en grupp som är öppna med det? Jag testar mig fram, lirkar lite. Vi sitter i skuggan under ett mangoträd och intrycket han ger mig är att han inte har några problem alls med att berätta. Fast vad vet jag egentligen om hur han känner bakom det kanske, artiga leendet? Jag beslutar mig för att fortsätta, att sluta fråga mer om han ber mig. Han heter Morris och jag vill inte röja hans identitet eftersom detta är en känslig fråga.

Morris fick sitt HIV-besked 2010 men han väntade till 2012 innan han berättade för sin omgivning. När han väl bestämde sig för att dela hemligheten med sin fru så tog han med sig sin vän som stöd. Någon som kunde hjälpa honom att förklara att eftersom han är smittad så är risken stor att även hon är det. Någon utomstående som kunde framföra hur viktigt det är att även hon går och testar sig.

Jag försöker föreställa mig hur frun reagerade den dagen. Dagen då hennes man i sällskap av sin vän, sa till henne att de behövde prata om en sak. Hur de satte sig ner på de rangliga trästolarna på det ojämna jordunderlaget på gårdsplanen, hur Morris satt obekvämt tillbakalutad med armarna i kors över bröstet och väntade på att vännen skulle tala å hans vägnar. Jag föreställer mig hur förtvivlad och arg frun blev, hur hon i stunden önskade livet ur sin man. För så tror jag att jag hade känt.

Men så var inte fallet, inte enligt Morris i alla fall. Och eftersom det bara är hans version som jag har fått chansen att höra, så kommer jag aldrig att få veta.

Enligt Morris så blev inte frun arg utan mest orolig. Hon ska inte ha blivit arg över det faktum att han låg med en andra kvinnor utanför äktenskapet, inte arg över att hennes man under två års tid visste att han var smittad utan att berätta det för sin fru, inte arg över att han under perioden visste att det fanns en överhängande risk att han hade smittat även henne.

– Jag tror att jag blev smittad under en fisketur till Mwanza 2009. Jag misstänkte länge att jag var sjuk men det dröjde något år innan jag gjorde ett test, berättar Morris.

Under det första året efter beskedet så tog han traditionell medicin i hemlighet. Orsaken till varför han inte ville berätta om sjukdomen för sin omgivning säger han beror på den diskriminering som han visste att HIV-smittade ofta får utså. När människor i byn fick reda på att han var smittad så blev det svårt för honom att delta i olika aktiviteter. Han berättar att många trodde att de skulle bli sjuka bara av att umgås med honom.

Idag är han medlem i en grupp med endast HIV-smittade medlemmar. De sköter en grönsaksträdgård tillsammans och han berättar att han har känner sig starkare än förr. Även frun är medlem och enligt Morris mår även hon bra. Och det gör hon kanske. Men jag önskar att jag kunde få fråga henne.

Denna gång får jag dock nöja mig med bara hans perspektiv och tänka att i alla fall Kristina Koya fick chansen att berätta hur det kan kännas att vara den som, ur mitt perspektiv i alla fall, är den som får ta den hårdaste smällen.

Jag_har_kontroll_Foto_Amanda_Ingvaldson

Skylt på gatan i Musoma där män och kvinnor uppmanas att ta ansvar för sina liv genom att skydda sig mot HIV.

 

Dela det här:
Kategorier: Afrika, Tanzania
Taggar: , , ,

Om Amanda Ingvaldson

Jag heter Amanda och jag praktiserar på Vi-skogen i Tanzania. Vi-skogen jobbar med fattigdomsbekämpning i Östafrika genom att utbilda småskaliga bönder i agroforestry. Utöver det renodlade agroforestryarbetet så utbildar de även spar- och lånegrupper och bondegrupper i genus och frågor kopplade till HIV och Aids. Att organisera sig tror jag är nyckeln till en mer solidarisk och hållbar framtid. Och då menar jag inte bara i Östafrika utan i hela världen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *