Tio kor för en fru

Rose tuggar på ett grässtrå, gungar på stolen och tittar tomt framför sig. Till höger om henne sitter Rosemary och ser lite förvirrad ut. Rose och jag fick kontakt redan tidigare under dagen så hon visste att jag var nyfiken på henne. Hon stack ut som ensam kvinna bland männen. När jag efter gruppmötet frågade sekreteraren om jag inte kunde få göra en individuell intervju med den enda synliga kvinnan i gruppen märkte jag att jag trampade på minst en tå.

Men på något sätt har jag landat i rollen som någon som aldrig kan göra helt rätt här. Att jag ofta är intresserad av kvinnans ord är till exempel något som ständigt förvånar. Kvinnor som män. Jag får en känsla av att det är så även i det här fallet. Sekreteraren hostar nämligen till men svarar artigt, nästan ursäktande:

– Ja, eftersom vi tänker på jämlikhet mellan könen i denna grupp så går det förstås bra att du intervjuar Rose.

När Rose kompis Rosemary dyker upp i samband med att mötet avrundas, får även hon hänga med. Om inte annat så markerar Rose det genom att dra henne i armen i riktning mot den plats som vi har valt ut för intervjun. De är medlemmar in en grupp som sysslar med biodling och det är också det som jag planerar att fördjupa mig i.

Fram till dess att jag får ta del av kvinnornas berättelser.

För varför gruppen startade, varför den behövs och varför 14 av 20 medlemmar är kvinnor, blir i denna stund mer intressant än att prata om pollinering och honungstjuvar. Rose och Rosemary jobbar nämligen för att förändra något som de själva inte hade möjligheten att påverka. De pengar som gruppen tjänar på bland annat biodlingsaktiviteter, går till att finansiera unga flickors skolgång. I familjer på Tanzaniska landsbygden är det nämligen i första hand pojkar som får chansen att gå i skola. För en familj med begränsade tillgångar så innebär det ofta att pojkarna är de enda i barnaskaran som får fortsätta  att studera på en nivå över grundnivå. Det är i samband med det som skolgång blir avgiftsbelagd.

Rose Martin håller sig i bakgrunden när jag visas runt i området för gruppens aktiviteter.

Rose Martin håller sig i bakgrunden när jag visas runt i området för gruppens aktiviteter. 

Varken Rose eller Rosemary fick möjligheten att studera vidare efter grundskolan. De blev på grund av brist på pengar bortgifta när de var 15 respektive 16 år gamla.

– Egentligen ska flickor vara över 18 år innan de blir bortgifta men vissa blir tvingade att gifta sig när de är mycket yngre. Det är dock inte lika vanligt längre, berättar Rose.

Hon bodde med sin mormor som inte hade råd att betala för hennes skolgång. Det fanns enligt Rose inte något annat alternativ än att gifta bort henne när hon var precis fyllda 15 år. I Rosemarys fall så handlade det om att hennes mamma var ensamstående och sjuk. För att få ihop pengar till mammans sjukvård så giftes Rosemary bort till en betydligt äldre man när hon var 16 år. Med brudpriset kunde familjen betala för mammans sjukvård.

Det är fortfarande tradition med brudpris i Tanzania idag. Brudpris sker oftast i form av boskap eller pengar, från en man eller från mannens familj till den blivande hustruns släktgrupp. Förr var det vanligt att en man betalade med 10-30 kor för en hustru, berättar Rose och Rosemary. I vissa områden är det än idag så att om kvinnan skulle vilja skilja sig så är hon tvungen att betala tillbaka hela brudpriset till mannen. Har hon inte den möjligheten så kan ett av parets barn motsvara värdet av ett djur. Om kvinnan fortfarande inte kan betala tillbaka hela brudpriset så räknas det inte som skilsmässa. Denna tradition lever kvar på en del ställen på den Tanzaniska landsbygden men i större städer så handlar det inte lika ofta längre om att betalning sker i form av djur utan att mannen istället betalar en summa till brudens familj.

–Eftersom min mamma var svårt sjuk så såg hon ingen annan utväg än att gifta bort mig. Brudpriset bestod av 10 kor, berättar Rosemary.

Även då Rose och Rosemary menar att mycket har förändrats idag så önskar de ett helt annat liv för sina döttrar. De säger att flickor behöver utbildning så att de kommer från hemmet. Enligt Rose ska samtliga sju döttrar få möjligheten att utbilda sig och de ska själva få bestämma vem de ska gifta sig med.

– Det är bra att flickor får gå i skola eftersom det innebär att de både får en utbildning och kan hjälpa till hemma. Pojkar som utbildar sig hjälper inte till hemma.

Det knyter sig lite i magen när Rose formulerar dessa avslutande ord men jag försöker tänka att all förändring inte alltid kan ske i den takt som jag skulle önska. Strukturer är inte inristade i sten men de tar tid att fila bort.

Rose och Rosemary från Jasirika Group i Tarime, Tanzana.

Rose och Rosemary från Jasirika Group i Tanzania kämpar för flickors rätt till utbildning.

 

 

 

 

 

Dela det här:
Kategorier: Afrika, Genus, Jämställdhet, Mänskliga Rättigheter, Tanzania, Utbildning

Om Amanda Ingvaldson

Jag heter Amanda och jag praktiserar på Vi-skogen i Tanzania. Vi-skogen jobbar med fattigdomsbekämpning i Östafrika genom att utbilda småskaliga bönder i agroforestry. Utöver det renodlade agroforestryarbetet så utbildar de även spar- och lånegrupper och bondegrupper i genus och frågor kopplade till HIV och Aids. Att organisera sig tror jag är nyckeln till en mer solidarisk och hållbar framtid. Och då menar jag inte bara i Östafrika utan i hela världen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *