the Invisible Children

Tanzania har sedan de var en brittisk koloni från 1922 till 1961 varit ett land som kännetecknats som en av de lugnare, men även ett av de fattigaste länderna i Världen. Majoriteten av befolkningen lever i extrem fattigdom, enligt Världsbanken är det när en person lever under 1.25 dollar om dagen. Alla samhällsnivåer färgas av korruption där du kan få ditt visum fortare om du skjuter till lite extra och polisen kan låta dig gå fri bara du ger ett bidrag.

Det här är min sjätte vecka i Moshi, Tanzania och de ekonomiska kontrasterna har slagit emot mig om och om igen under den här tiden. Kilimanjaro området som Moshi ligger i är ett av de rikare områdena i Tanzania vilket gör att många lever bättre än på flera andra ställen i landet. Det till trots så syns fattigdomen även här. 2013 beräknades det att cirka 80 % av familjerna i ruralområden lever i fattigdom och det är så oftast barnen som drabbas hårdast. Det är inte ovanligt att barnen tar sig till städerna i sökande efter ett bättre liv.(1)

För ett par veckor sedan fick jag möjligheten att följa med en av ägarna till ett barnhem för gatubarn, Mr Mapunda, ut på stan en sen kväll och se i vilka förhållanden som gatubarnen lever i. Den kvällen var det jag och fyra andra volontärer i området som var med. Mr Mapunda känner många av barnen som rör sig ute på stadens gator under nätterna.

Det finns en egentligen otrolig mängd barnhem i Tanzania. Enbart i Moshi så kan jag räkna upp minst sju stycken, men de är betydligt fler! 2013 beräknades det att Tanzania har cirka 3 miljoner föräldralösa barn. 1 av 16 av alla barn är föräldralösa.(2) Men det är inte bara föräldralösa barn som är gatubarn. Vissa har föräldrar, men livet på gatan är bättre för dem än att vara i hemmiljön. Barnen på gatan vet att om de tar sig till något av barnhemmen i Moshi så skulle de kunna få viss hjälp som mat, en utbildning och en säng att sova i. Det är dock svårt att rätta sig efter regler och anpassa sig till en skolmiljö när mycket av ens dagliga liv har bestått av att finna och använda en stor variation av droger. Att sniffa lim är en av de vanligaste, men under kvällen vi är ute så kan jag känna lukten av alkohol på andedräkten hos små pojkar som inte ser ut att vara mer än 9-10 år.

Efter en kort promenad genom staden så kommer vi fram till en gränd där det finns cirka 20 pojkar som antingen sitter eller springer omkring och jagar varandra. När de får syn på Mr Mapunda så skyndar de fram och han ber dem sätta sig ner, vilket de genast gör. De vet antagligen att vi har köpt middag åt dem och medan vi väntar på att maten blir klar i ett litet kök längre upp på gatan så ansluter ytterligare en grupp pojkar och nu är de cirka 35 stycken i åldrarna 8-18 år.

Jag pratar med de fem killarna som sitter närmast mig. De ser ut att inte vara mer än 9 år, men när jag frågar hur gamla de är så svarar dem 13-14 år. Flera år av konstant undernäring har lett att de slutat växa som de ska. Men killarna är glada och de skrattar och skämtar med varandra tills maten kommer. De erbjuder mig att också äta, men jag tackar nej och säger att den här maten är till er. Middag till 35 personer kostar inte mer än 100 kronor och är troligtvis deras första mål mat idag.

Stämningen bland barnen är lättsam efter middagen och de intresserar sig mer för oss nykomlingar. Mitt blonda hår är väldigt spännande och de turas om att känna på det.

Då ser jag för första gången på hela kvällen en ung tjej och hon har ett spädbarn i famnen. Hon är 15 år och det är hennes son på 6 månader. Barnet har inte det där babyhullet som små barn brukar ha, utan der undernärd och sjukt ut. Det lilla barnet hostar till och mamman talar om att han är sjuk och behöver medicin. Det här är första tjejen jag ser på hela kvällen och vart man än rör sig i kretsarna av gatubarn, om det så är på gatan eller i barnhemmen så syns det inga flickor. Svaret varför går väl kanske ganska enkelt att lista ut om inte annat så är den 15 åriga flickan framför mig ett levande bevis på hur tjejerna lever med helt andra förutsättningar. Barnprostitution och övergrepp drabbar så väl killar som tjejer. Flickor hamnar dock oftare i trafficking och utnyttjande av unga flickor i slavarbete i hemmet är en av Tanzanias största problem inom människohandel.(3)

Det lilla barnet tittar på mig och ger ifrån sig ett skrik av förtjusning när jag tar honom i handen och gör en grimas. Jag ser på mamman som kollar med sådan kärlek på sitt barn och det sticker till i hjärtat, för jag vet av statistiken att han troligtvis är en av de barn som inte lever till sin femårsdag.

(1) http://allafrica.com/stories/201305220163.html – Tanzania: Prostitution – A Growing ’Menace’.
(2) http://projecthelporphans.com/tanzania-orphans/ – The situation in Tanzania visualized
(3) http://www.refworld.org/cgi-bin/texis/vtx/rwmain?page=topic&docid=4fe30c8e44&skip=0&tocid=50ffbce4c9&toid=50ffbce4d5&querysi=tanzania&searchin=title&sort=date – 2012 Trafficking in persons report – Tanzania

Dela det här:
Kategorier: Tanzania

Om Sara Sörensen

Jag heter Sara Sörensen och åker 10:e februari 2014 ner till Moshi, Tanzania som volontär för organisationen Tanzaniaprojektet. Jag kommer vara där i fem månader och mitt arbete är att medverka i uppstarten av två stycken engelskastugor och få dessa startklara för undervisning.

Jag har studerat vid Umeå universitet och tagit examen i Internationell kris- och konflikthantering och magister utbildningen i Krishantering och fredsbyggande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *