Humanitär nedrustning – det långsiktiga alternativet

Säkerhetspolitik har länge fokuserat på nationell säkerhet, där fler och mer vapen uppfattas som stark säkerhet. Det humanitära nedrustningsperspektivet placerar däremot civil säkerhet och vapnens faktiska effekt på människor och deras liv i centrum.

Minrehabilitering på uppdrag av FN i Kongo-Kinshasa. Foto: UN Photo, Martine Perret

Minrehabilitering på uppdrag av FN i Kongo-Kinshasa. Foto: UN Photo, Martine Perret

Det humanitära nedrustningsperspektivet fick fotfäste 1997 då landminor förbjöds på grund av deras förödande påverkan på civilbefolkningar. Landminor är ett så kallat icke-diskriminerande vapen, det vill säga att det inte kan urskilja soldater från civila då det dödar allt som befinner sig inom dess räckvidd. Dessa vapen får också förödande konsekvenser långt efter att konflikter och krig är över, eftersom de lämnas kvar i jorden och oftast inte hittas förrän någon trampar på dem långt senare. 2005 förbjöds även klustervapen av samma skäl som landminor, det vill säga att deras humanitära konsekvenser överväger dess effektivitet inom krigsföring.

Dagens största hot mot mänskligheten utgörs inte av hot av militär karaktär, utan snarare av hot såsom klimatförändringar och brist på utbildning samt sjukvård. Dessa problem kan inte lösas genom investeringar i försvarsmakter. Tvärtom omöjliggör ofta ett stärkt försvar och investeringar i försvarsmakten investeringar i ovan nämnda problemområden. Dessutom går allt oftare öronmärkta utvecklingspengar för katastrofhjälp och rehabiliteringsverksamhet till att städa upp efter konflikter och krig som har förvärrats av just länders investeringar i försvar.

Ekonomisk vinning och politiska prioriteringar
I oktober varje år träffas alla FN:s medlemsstater i New York för att diskutera nedrustningsfrågor. Varje år antas resolutionen ”Relationship between disarmament and development” i enhällighet. Resolutionen understryker behovet och vikten av att avleda medel från militära utgifter till ekonomisk och social utveckling. Resolutionen uppmanar även länder att integrera sina nedrustnings-, bistånds- och utvecklingsaktiviteter. Men det slutar inte där – enligt FN-stadgans artikel 26 har FN:s medlemsländer en skyldighet att omdirigera resurser bort från militära ändamål för att garantera mänsklig säkerhet. Trots detta fortsätter största delen av världens länder att lägga enorma resurser på militära syften som sällan bidrar till långvarig civil säkerhet.

Dessa skeva politiska prioriteringar blir allt tydligare när samma stater som väljer att lägga stora resurser på militära syften träffas i multilaterala sammanhang och enhälligt röstar för och driver på multilaterala dokument som påvisar att nedrustning, utveckling och mänsklig säkerhet är starkt beroende av varandra. Sverige, en stark förespråkare av hållbar utveckling, internationell fred och mänskliga rättigheter, väljer till exempel att sälja vapen till länder med stora brister inom många av dessa områden, såsom Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Oman, Bahrain, Ukraina och Thailand. Faktum är att 40 procent av Sveriges vapenexport 2013 gick till icke-demokratiska länder och listan av svenska oseriösa, icke-transparenta och tvivelaktiga vapenhandelsavtal forsätter att växa. Nu senast med stridsvagnar för försäljning till Ryssland och krigsmateriel till ett värde av 3,4 miljoner kronor till Viktor Janukovytjs regering i Ukraina.

Vad som blir allt tydligare när man detaljerat studerar politiken kring nedrustning och vapenkontroll är att de ekonomiska intressena övervinner både det globala och det nationella ansvaret som regeringar har gentemot sina medborgare. I slutändan är det tydligt att brist på utveckling och mänsklig säkerhet inte är en fråga om brist på resurser eller kunskap, utan en fråga om politiska prioriteringar.

Dela det här:
Kategorier: Förenta Nationerna (FN), Fred, Militär/krigsmakt, Militära interventioner, Säkerhetspolitik, Schweiz, USA

Om Gabriella Irsten

Gabriella Irsten arbetar för Reaching Critical Will, ett självständigt program inom Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF). Här arbetar hon med policybyggnad och opinionsbildning för att skapa starkare nedrustningsverktyg, bl.a. genom att införliva mänskliga rättigheter och humanitära aspekter inom FN:s nedrustningsprocesser. Genom sitt arbete följer hon och analyserar ett brett spektrum av nedrustningsförhandlingar vid FN samt de viktigaste mänskliga rättighetsorganen. Andra arbetsrelaterade ämnen inkluderar militära utgifter, mänsklig säkerhet samt freds-och säkerhetsrelaterade frågor. Gabriella har en dubbel masterexamen i humanitära insatser, fredsbyggande och konfliktlösning (NOHA) från Ruhr-Universität Bochum i Tyskland och Uppsala Universitet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *