I Hebron känns fredsförhandlingarna långt borta

När USA:s utrikesminister John Kerry besökte Jerusalem i början av året försäkrade han omvärlden att Obama-administrationen gör allt i sin makt för att bringa fred i Israel och Palestina. Jag befann mig då som följeslagare i Hebron på södra Västbanken på uppdrag av Kyrkornas Världsråd. Där kände fredsförhandlingarna dock långt borta.

Rajabi-byggnaden, den första nya israeliska bosättningen i Hebron sedan 1980-talet, mitt under fredssamtalen. Foto: Maria Lindbäck

Rajabi-byggnaden, den första nya israeliska bosättningen i Hebron sedan 1980-talet, mitt under fredssamtalen. Foto: Maria Lindbäck

Staden är sedan 1997 indelad i två delar och följderna av detta är svåra för invånarna. H1 är den palestinskt kontrollerade delen av staden där majoriteten av invånarna bor. I H2, den andra delen av Hebron, är det den israeliska militären som skall ansvara både för den palestinska majoritetens och de israeliska bosättarnas säkerhet. Här övervakas kontrollstationer och vägspärrar av tungt beväpnade israeliska soldater och gränspolis i full stridsmundering. Här är asymmetrin i konflikten tydlig då anledningen till de stränga säkerhetsåtgärderna är våldet mellan israeler och palestinier. Samtidigt är det säkerhetsbehovet för de cirka 800 israeliska bosättare som har bosatt sig i stadskärnan som har lett till inskränkningar av rörelsefriheten för den palestinska majoriteten.

I hela Hebron tillverkas produkter i läder, glas och keramik. Dessa produkter utgör en viktig del av den palestinska ekonomin. Keramiken drejas för hand och målas i förtrollande mönster och färger. Denna skönhet blir en stark kontrast för mig som besökare i stadens äldre delar som ligger i H2. Här frodas kriminaliteten eftersom staten Israel visserligen är skyldig att upprätthålla lag och ordning, men soldaterna som jag talar med menar att deras mandat enbart är att skydda områdets israeliska medborgare, vilket resulterar i ett problematiskt säkerhetsvakuum.

Israeliska militärer utför en slumpmässig kontroll av palestiniers ID-handlingar i de äldre kvarteren i Hebron. En vanlig syn i den konfliktfyllda tillvaron i staden. Foto: Maria Lindbäck

Israeliska militärer utför en slumpmässig kontroll av palestiniers ID-handlingar i de äldre kvarteren i Hebron. En vanlig syn i den konfliktfyllda tillvaron i staden. Foto: Maria Lindbäck

Hebron kallas för spökstaden, vilket refererar till de numera mer eller mindre övergivna områden som palestinier har tvingats lämna. På Shuhada-gatan, som tidigare utgjorde huvudgatan i staden, får palestinier inte vistas alls. Enligt en israelisk militärorder har man tvingats stänga ner drygt 1 800 butiker och de människor som bodde längs med gatan får inte lov att använda huvudentréerna till sina hem, vilket tvingar dem att finna alternativa lösningar eller helt överge sina bostäder. När man promenerar utefter den spöklikt tomma gatan som tidigare var full av liv möts man idag av igensvetsade butiksdörrar, israeliska bosättare eller militärer. På avstånd hör man ljuden från dagens marknadsplats inte långt därifrån och jag kan föreställa mig hur det måste ha sett ut i området då alla dessa butiker var öppna.

Den fortsatta expansionen av de israeliska bosättningarna är idag ett av de största problemen för fredsförhandlingarna. Enligt folkrätten är det olagligt att överföra sin befolkning till ockuperat område. Ändå växer Israels befolkning mer på Västbanken än i Israel. I bostadsområdet Tel Rumeida, där en judisk minoritet och en muslimsk majoritet lever sida vid sida, påbörjades vid årsskiftet en arkeologisk utgrävning på en bit land som fram till beslutet brukades av en palestinsk familj.  Utgrävningen ligger nära en av bosättningarna i Hebron. Denna startade som en arkeologisk utgrävning och man befarar att även dagens utgrävning kommer att innebära en expansion av den befintliga bosättningen.

Den ödsliga Shuhada-gatan där drygt 1800 butiker har fått stänga igen i och med en israelisk militärorder. Palestinier får idag inte lov att vistas på gatan överhuvudtaget. Foto: Maria Lindbäck

Den ödsliga Shuhada-gatan där drygt 1800 butiker har fått stänga igen i och med en israelisk militärorder. Palestinier får idag inte lov att vistas på gatan överhuvudtaget. Foto: Maria Lindbäck

Mitt under de pågående fredssamtalen inte bara expanderar bosättningarna i Hebron, utan här skapas även nya bosättningar. I februari i år beslutade Israels högsta domstol att israeliska bosättare vann den utdragna juridiska kampen om Rajabi-byggnaden, ett större bostadshus som byggts av en palestinsk familj men som precis innan det färdigställts togs över av israeliska bosättare som påstod att de hade köpt huset. De palestinska grannarna i Wadi al-Hussein, den lilla dalen som i och med beslutet nu är nästan helt omgiven av bosättningarna, är rädda för vad detta kan komma att innebära för deras framtid. De minns de månader under 2007 då bosättare först tog över huset, något som resulterade i en ökad spänning mellan palestinier och bosättarna i omgivningen. När bosättarna sedan vräktes av de israeliska myndigheterna utfördes hämndaktioner mot dalens palestinska invånare. Hus sattes i brand och i en familj sköts en man och hans son av israeliska bosättare. Invånarna i dalen som jag talar med är därför bekymrade över vad etableringen av den nya bosättningen skall innebära och rädslan för ytterligare våld är stor. Fredsförhandlingar känns mycket långt bort i dalen där man kämpar för rätten att överhuvudtaget leva kvar på sin mark.

Dela det här:
Kategorier: Fred, Mänskliga Rättigheter, Palestina, Politik, Religion, Säkerhetspolitik

Om Maria Lindbäck

Maria Lindbäck kommer från Luleå och har, bland annat, läst högskoleprogrammet i mänskliga rättigheter och demokrati på Teologiska högskolan i Stockholm, samt har en kandidatexamen i statsvetenskap med inriktning på krishantering och internationell samverkan från Försvarshögskolan. Hon har länge engagerat sig i olika internationella frågor, främst samhälls- och utvecklingsfrågor, mänskliga rättigheter samt kris- och konfliktstudier. Hon har under de senaste åren, genom studier, praktik och arbete, vidgat sina kunskaper inom dessa områden i och med olika internationella uppdrag. Maria har erfarenhet från länder som Iran, Spanien, Nicaragua och Sydafrika. Senast har hon jobbat för den svenska utrikesförvaltningen i Egypten med frågor om mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet samt som observatör av mänskliga rättigheter i Hebron på Västbanken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *